Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 december 1856, sida 1

såg henne, ehuru otydligt och som en obestämd sSkugga. sjönk på knä vid hennes sida. Försänkt i sin bön märkte ej Trina Johans rörelse, men då hon slutat sin bön och fann Johan knäböjande bredvid sig, utbrast hon: — Du har sett, hvad jag gjorde? — Ja, jag såg det. — 0, prisad vare Gud! Jag skall aldrig, aldrig glömma Hans godhet. Efter denna varma täcksamhetsutgjutelse kände Trina sina krafter nästan öfvergifva sig. Hon lindade sin arm kring soldatens hals och lutade sitt hufvud mot hang skuldra. Äfven Johan var djupt rörd och saknade ord för alla de känslor, som genomströmmade hans hjerta. En framtid af kärlek och lycka låg nu plötsligt öppnad för honom .. för honom, som nyss ansett sig dömd till evig ensamhet och evigt mörker. Slutligen hemtade sig Trina och knöt under hundra glada utrop den gröna bindeln för Johans ögon. Derefter kastade hon ränseln på ryggen, fattade ynglingen vid handen, och begge fortsatte sin vandring med lätta steg. — Ack, Johan, sade Trina, — Jag känner mig så lycklig, att jag skulle vilja dansa och hoppa; nu skulle jag kunna gå tjugo mil utan att tröttna. -Jag också, svarade soldaten; — jag känner mig så lätt, som om jag kunde flyga. 0, min vän, om mitt venstra öga kunde blifva friskt, huru lycklig jag då vore! Mitt hjerta kiappar, när jag tänker derpå. — Johan, jag tror, att vi skola blifva så lyckliga. Min dröm i natt! Jag ser Guds finger i detta. — 0, om det så vore, hvad vi då kunde blifva lyekliga på jorden! Vi skulle då göra, hvad du så ädelmodigt lofvat: vi skulle gifta oss. Jag skulle