Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1856, sida 2

1 ee — WLW—W — me NE RA els hade danska kabinettet allaredan i de iregående underbandlingarne med preussiska ch österrikiska regeringarne under den 6 )ecember 1851 gifvit den bestämda försäran, att på lagoch försattningsenlig väg l. v. s. genom de rådgilvande provincialtänderna) vilja tillvägabringa en organisk ch likartad författningsenlig förbindelse af andets samtliga delar till en gemensam mo, arki. Dels behöfdes icke sådant löfte, då llaredau den bestående törfattningen gjorde let nödvändigt att höra ständerna. Denna örfattningsenliga förpligtelse förnekas nu licaledes, och det invändes, att de förra yrovincial-stän erna blott varit kompetenta ör sådana ärenden som rörde den provins de representerade, men icke för monarkiens gemensamma angalägenheter. Denna nvändning håller dock icke eller streck. De under danske konungens spira lydande länder hafva blott varit sammanbundna med hvarandra genom en personal-union. Det har för dem icke funnits någon gemensam sörfattning. Således hafva äfv.n hertigdömena haft sin sjelfständigt afslutade ställning. I detta omfång voro deras ständer författningsenligt befogade att tagas till råds vid lagstiftningen i alla angelägenheter, som angå invånarnes egendomsoch personliga förhållanden, äfvensom i dem, som angå skatter och allmänna bördor. Nu skulle monarkien hafva en geI mensam författning. De måste höras först i den frågan, huru gränsen skulle dragas emellan deras särskilta och de gemensamma ange lägenheterna. Men de måste äfven höras om, huru deras rättsförhållanden framdeles skulle gestalta sig med hänseende till de angelägenheter, som genom den nya begränsningen af deras hittillsvarande special-gebit blefvo hänförda under den gemensamma författningen. vk, danska Betänkandet antyder, att det i hvarje händelse icke betyder något att ständernas råd icke inhämtats, emedan deras medverkan alltid måste hafva inskränkts till afgifvandet af ett betänkande, och att det stått regeringen fritt, att, utan afseende på detsamma, efter eget godtfinnande fatta sitt definitiva beslut. Detta argument, uppfattadt skarpare och i sin praktiska betydelse, skulle komma på ett ut med det påståendet, att en författning med rådgifvande ständer var att behandla som en tom, betydelselös form. Vi tro icke, att kungliga danska regeringen kan vilja bekänna sig till en sådan åsigt, (Gubevars, hvad preussiska regeringen blifvit konstitutionel! Önskligt vore för PreusI sen, om den i sitt eget lands angelägenheter visade samma konstitutionella tänkesätt!) ; men äfven om man ville låta den gälla, så skulle dock dermed blott så till vida vara gitvet k. danska regeringen fria händer att dana helstatsförfattningen, som de icke genom uttryckliga speciella löften bundit sig gent emot ständerna och tyska förbundet. Men detta har skett i dubbel riktning. För det första hade k. danska regeringen genom k. kungörelsen af den 28 Januari 1852 gifvit ett specielt löfte om hvilka ärenden som i framtiden skulle behandlas som monarkiens gemensamma angelägenheter, hvilka som hertigdömenas speciella angelägenheter. För det andra hade den äfven lofvat Tyskland att uppfylla den fordran, att vid monarkiens framtida organisation skulle den ställning, som tillkom landets olika delar som led af ett helt, hvari ingen del var den andra underordnad, sorgfälligt betryggas. Till uppfyllandet af begge punkterna hafva icke allenast ständerna, utan äfven tyska förbundet en rätt, och begge äro ouppfyllda genom den nu saktiskt bestående helstatsförfattningen. vAtt gränsen emellan de gemensamma och speciella angelägenheterna för ögonblicket är uppdragen helt annorlunda än i kungörelsen af d. 28 Jan. 1852, inses vid första blick. I huru betydlig mån den i k. danska kungörelsen af d. 23 Juni innev. år befintliga specificering af de angelägenheter, som derefter skulle anses för Holsteins speciella angelägenheter, afviker från bestämmelserna i kungörelsen af d. 28 Jan 1852, det behöfver för ögonblicket icke utförligare utvecklas: det är tillräckligt att påpeka det domänväsendet är förflyttadt från de speciella till de gemensamma angelägenheterna. De grunder, som k. danska betänkandet gör gäljande för denna ändring, kunna vi ej anse för giltiga. Om domän-angelägenheterna, såsom det påstås i betänkandet, i förra tider ej hört till ständernas kompetens, det lemna vi derhän. I hvarje händelse har 1852 lofa miss m mA — .— B— C—-— G8 L C Af