Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1856, sida 1

satt deruppe på himmelen och iyste som vanligt ... En vacker dröm var det likväl, Johan. Trina tystnade och väntade ett svar. Efter ett ögonblicks besinning svarade Johan: — Trina, hvad du kan berätta väl! Äfven jag har i natt drömt, att jag återfått min syn. Men drömmar äro strömmar; det är blott en tröst, som Gud skickat oss under vår resa. — Jag känner mig ändå så glad deröfver. Men låtom oss gå på litet raskare, innan solen hunnit högre på himmelen, och häll väl i käppen, ty gångstigen börjar bli smal och ojemn. Jag tror, att vi gått miste, under det vi samtalat med hvarandra. Kära Trina, du måste vara uppmärksam på vägen, ty jag känner allt större trötthet i mina ben. I dag lär jag icke kunna vandra tio timmar såsom i går. — Oroa dig icke, Johan! På en ljunghed, sådan som denna, behöfver man ej frukta att göra stora krokvägar. Der borta ser jag två kyrkotorn, Molls och Baclens, efter hvad folk berättat mig. — På hvad afstånd äro de? — På halsannan mils, vill jag tycka. Orkar du gå dit på förmiddagen? — Ja, om vi alltemellanät hvila en stund vid vägen. — Det skola vi göra. Säg bara till, när du känner dig trött. Nu skola vi tiga; annars tröttnar du hastigare. Solen hade nu gått upp och göt sitt ljusflöde öfver ljungheden. Värmen blef så tryckande, att svetten i stora droppar rann öfver vandrarnes kinder. (Forts.)