Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1856, sida 1

2 ——————————— Han sade slutligen: — Kära Trina, hvad du är glad! Det är väl derför att det är en så vacker morgon. Jag kan ingenting se, men jag hör fåglarne sjunga och bien surra vid mina fötter. — Nej, Johan, det är icke fördenskull, svarade flickan och fattade hans band. — Kom närmare! Jag har någonting att berätta dig. Det är bara en dröm, och jag hade nästan glömt den; men sedan jag blef riktigt vaken, återkom den i mitt minne. Det är roligt att drömma, eller hvad tycker du, Johan? — Någon gång. — Ja, jag menar blott vackra drömmar. Jag har aldrig varit lyckligare, än då jag drömde i natt; jag skulle icke velat gå miste om den drömmen för tjugo riksdaler, fastän det är mycket pengar. Det är skada, Johan, att drömmar icke äro sanning. — Hvad har du då drömt, Trina? — Hör nu bara. Den goda hustrun, som gaf oss nattqvarter, lemnade mig en liten kammare att sofva uti. Sedan jag gjort min qvällbön, lade jag mig, men månan lyste så klart och vackert in genom det lilla fönstret, att jag i början ej kunde sofva, utan läg och betraktade henne och den besynnerlige gubben med risknippan, som man ser i månan. Slutli gen måtte jag väl somnat, ty hör nu hvad som händer: Helt plötsligt får månan en mun och herrliga blå ögon och log så vänligt, att jag kände mig helt rörd. Men icke nog dermed: den fick hals, armar, vingar och en lång klädnad och steg ned i min kammare, jag vet icke huru. Det var en engel. Johan! Och jag tyckte, att du satt på en stol bredvid fönStret, och att engeln förde ett finger till dina ögon. Då ropade du med fröjd: jag ser, jag ser!... Ack, jag blef så glad, att jag föll ur sängen och vaknade men då märkte jag att allt var en dröm: månan