Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 december 1856, sida 2

des till premier-minister. Denna utnämning var nationen ett tecken, att regeringen fast beslutat genomdrifva ett oförändrade antagande af sina propositioner i successionsfrågan. De förnämsta af de s. k. Eiderdanskarne — så kallade, emedan de vilja hafva Sleswig införlifvadt med Danmark och dettas gräns alltså framflyttad till Bidern — hvilka utgjorde oppositionens kärna, drogo sig tillbaka vid de nya valen, sannolikt emedan de insågo, att ett fortsatt motstånd ej skulle tjena till någonting annat än bereda förlägenhet åt den genom löften till den utländska diplomatien bundna regeringen. En riksförsamling blef vald, i hvilken regeringen förfogade öfver cirka å:delar af rösterna, och I d. 21 Juni 1853 antogs det kungliga budskapet. Härmed var successions-frågan ordnad, men tillika nationens representanter beröfvade den dem annars i grundlagen tillförsäkrade medverkan vid ett nytt konungaval. Den nya successions-lagen promulgerades d. 31 derpåföljande Juli och thronföljaren antog titel af prins af Danmark. Nu skulle man skrida till lösningen af sjelfva författnings-frågan. Detta var ett af de svåraste probemer, hvilket — sanningen kräfver detta erkännande — äfven med den bästa vilja aldrig kunde lösas till alla parters belåtenhet. Konungariket Danmark i inskränktare mening, d. v. Östiften, Jutland. Island och Färöarne, hade sin egen, på en ganska bred demokratisk basis fotade författning af d. 5 Juni 1849, hvilken tillförsäkrade folket alla de friheter, hvilka ingå i nyare tidens liberala författningar, såsom religionsfrihet, tryckfrihet, associationsfrihet och församlingsfrihet. Hertigdömena Sleswig och Holstein hade redan före 1848 s. k. ständerinrättningar, hvilka skänkts dem af kung Fredrik VI liktidigt med dylika inrättningars införande i Östiften och Jutland. Begge hertigdömena hade hvartdera sin särskilta ständer-församling, men dessa ständer-församlingar fingo 1848, efter revolutionen, gifva plats i för en för båda hertigdömena gemensam, från allmänna val utgången församling, som skulle lägga grundvalen till den nya staten Schleswig-Holstein, som blef delaktig af alla de fria institutioner, som Tyskarne så högtrafvande kalla die märzlichen Errungenschaften (vinsterna af Mars-revolutionen), På samma gång som med schleswigholsteinska upprorets kufvande den liknämnda nya statsbyggnaden ramlade, blefvo äfven de nya fria institutionerna begrafna under dess ruiner. Holstein fortfor att vara ett tyskt förbundsland, men Sleswig skiljdes deiifrån, och detta hertigdömes korta förbindelse med Tyskland upplöstes, ehuru det icke eller fick införlifvas med Danmark. Det skulle vara ett eget land för sig, hvarken danskt eller tyskt! I enlighet med det ofvananförda kungliga budskapet af d. 28 Januari 1852, framlades för de i begge hertigdömena återinförda ständerförsamlingarne nya författningar, af hvilka den sleswigska publicerades genast och den holsteinska först i Juni 1854. Ständerförsamlingarne hade dock vägrat dem sitt bifall: men man skulle göra dessa församlingar stor orätt, om man trodde deras vägran hade sin grund i någon slags månhet om folkets frioch rättigheter, hvilka blifvit så kringskurna som möjligt i dessa författningar. Denna deras vägran är helt simpelt att tillskrifva tysk oppositionslusta emot allt danskt. Att Holstein icke erhöll en friare författning, låg i sakernas ordning, då detta hertigdöme, såsom tyskt förbundsland, måste styras efter det reaktionära föredöme, som gåfves af den från det döda återuppståndna förbundsförsamlingen i Frankfurt. Då detta deremot icke var förhållandet med Sleswig, förtjenar den dåvarande danska regeringen mycket klander för det den icke der införde en friare författning, som kunnat fastare tillknyta de band, som förena det med Danmark. Man hade nu imellertid i de under Fredriks VII:s spira lydande länder, af hvilka en helstat skulle bildas, icke mindre än fyra olika författningar, nemligen den danska, den sleswigska, den holsteinska och den lauenburgska. Det lilla hertigdömet Lauenburg hade nemligen äfven fått sig en författning, tillskuren efter tyskt mönster och således så ofri som möjligt. Den danska författningen var ytI garat frisinnad Ach damakratjak de fronne