Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 december 1856, sida 1

nn — ———— — Johan, Johan, hnru kan du vara så grym? Du plågar som en bödel mitt hjerta. Är det så, som du belönar mig för min godhet? Du vill att jag skail söka andra unga kartar? Har jag förtjent detta? Hvad ondt har jag gjort dig? — Ack, Trina, du vill icke förstå mig. Om jag hade tio ögon, skulle jag låta utbränna dem, om jag kunde älska dig, utan att göra dig olycklig. Men att vara blind är en belägenhet, som ingen förstår, så länge hon ser. Gud skulle säkert straffa mig, om jag samtyckte till det offer, du vill göra mig. — Och om jag följde ditt dåliga råd, skulle du väl glömma mig, Johan? Skulle du icke det? — Glömma dig? upprepade den blinde suckande. — För mig blir det ju alltid natt. Jag måste hela mitt lif tänka och drömma, men hvarpå skulle jag tänka, om ej på din godhet och på det, som dina ögon sade mig den gången, då vi skiljdes? — Skulle du alltid älska Trina, tillochmed om hen handlade enligt din önskan? — Alltid... in i döden. Den unga flickan torkade sina ögon. Ett helt annat uttryck målade sig i hennes ansigte. Med en känsla af stolthet, glädje och mod sade hon: — Och jag skulle öfvergifva dig? Jag skulle gå med andra unga karlar till gillen och dansnöjen, medan du sitter ensam i ditt rum, dag efter dag, och suckar och tänker på mig! Vore det icke du, Johan, som gjorde ett sådant förslag, skulle jag bli ond, var säker på det! Tro du, att jag ej har hjerta? Nej, du älskade mig, då du egde dina begge mörka ögon, och jag skall fortfara satt älska dig, stackars Johan, fastän du förlorat din syn. Nämn icke andra unga karlar! Det gör mig ondt, ty det låter, som om du ej. mer brydde dig om mig... När jag tänker derpå, stiga tärarne mig i ögonen. (Forts.)