Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1856, sida 1

märkte hon med bekymmer, att solen sjunkit ned, så att några af dess strålar under ekarnes löfverk träffade den sofvandes ansigte. Hon ämnade i början nedböja och sammanfläta grenarne, för att skydda ynglingens sömn, men detta medel blef fruktlöst, emedan ljuset föll från sidan mot vägkanten, der han låg. Tyst, med smygande steg gick flickan in bland buskarne och skar der med sin knif tvenne käppar. Hon återvände derefter till soldaten, nedsatte käpparne i jorden, aftog förklädet och hängde detta så, att en tillräcklig skugga föll öfver soldatens ansigte; derefter satte hon sig åter bredvid honom, synbarligen tillfredsställd med sitt verk. Ännu en stund bevakade hon hans sömn och lyssnade till hvarje andedrag, såsom om hon velat räkna hans hjertas slag. Hon kunde ej se hans ögon, ty dessa doldes af en grön bindel. Slutligen gjorde ynglingen en rörelse; han trefvade omkring sig, sträckte händerna framför sig och ropade oroligt: — Trina, Trina, hvar är du? Flickan fattade hans ena hand och svarade: — Här är jag, Johan. Lugna dig! Du darrar. Huru är det med dig? — Ah, jag drömde, att du öfvergifvit mig, sade soldaten, idet han steg upp. — Min Gud, hvilken dröm! Jag känner ännu kallsvett på min panna... — Sådane tankar! utbrast Trina i en mildt förebrående ton. — Desto bättre, att du har drömt det, Johan! Det är ett säkert tecken, att jag aldrig skall öfvergifva dig. Drömmar kunna ju också betyda sin motsats. — Det är sannt, min goda vän, sade soldaten och tryckte hennes hand. — Må Gud i himmelen belöna dig!