Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1856, sida 1

verkligt segerrop; hon lyfte händerna mot himlen och sade hänryckt: — Nu, Johan, nu äro vi fria! V. Värmen var tryckande, ehuru trädens skuggor redan ansenligt förlängdes; den genomskinliga solröken böljade öfver ljunglandet och fälten; icke den minsta vindflägt lekte i det orörliga löfverket, inom hvilket fäglarne sutto stumma och flämtande. Ala naturens röster hade tystnat; så långt blicken nådde, sågs hvarken menniska eller djur: jorden tycktes hafva domnat i sommarsolens heta strålar. Vid kanten af en enslig väg, beskuggad af en ekgrupp, hvilade en ung soldat med hufvudet mot sin ränsel. Hans fötter voro nakna; stöflorna stodo bredvid honom En ung flicka, som satt bredvid, betraktade honom med sorgsen blick och fläktade med en löfrik qvist flugorna från den sofvandes ansigte och fötter. Soldaten hvilade på en bädd af vild timjan, som spridde sin vällukt omkring honom; blåklockor gungade på sina stjelkar vid hans panna, och vid hans fötter upplyfte gentianan sin azurkalk. Sannolikt hade han redan länge njutit hvilans vederqvickelse, ty hans ressällskap, den unga flickan, betraktade då och då med en viss ängslan den sjunkande solen, såsom om hon af denna velat bedöma dagens återstående längd. Måhända härledde sig hennes ängslan från någon annan orsak. Emellertid