Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 december 1856, sida 2

Trina märkte detta: en stråle af hopp inträngde i hennes själ. Jakob som såg detta hviskade: — Det är sejukhusdircktörns hustru... O, ett så förträffligt fruntimmer! Hon är från Antverpen och talar vårt språk. Trina påskyndade sina steg, och då hon befann sig helt nära damen, skyndade hon fram, innan sergeanten kunde hindra det, kastade sig till hennes fö,ter, sträckte sina händer bönfallande mot henne och ropade: — O, min fru, förbarma er öfver en stackars blind! Damen syntes öfverraskad; hon betraktade med förvåning Gen unga bondflickan, som på henne fäste sina vackra blå ögon med ett så innerligt uttryck, som om själen omedelbart talat i desamma. Och midt under sina tårar log den bönfallande, såsom om hon redan tackat för en emottagen välgerning. Damen fattade Trinas händer och sade vänligt: — Stig upp och följ mig in, stackars barn! Hvad är det, som gör dig så ledsen? Utan att fästa något afseende vid sergeanten, som aktningsfullt förde handen till kasken, förde hon nu Trina in i ett rum och lät henne sätta sig på en stol. Vid en pulpet i samma rum satt en jägareofficer och skref. Han betraktade nyfiket den gråtande flickan, men i afvaktan på en förklaring sade han intet, utan fortfor att skrifva. Damen, som var hans hustru, sade nu: — Trösta dig, min flicka! Intet ondt skall hända dig, Säg mig nu orsaken till din sor g skall bjelpa dig, om jag förmår. — Ack, min fru, sade Trina 0 skydderskas hand, — Gud välsi het! Jag är en fattig bondflie