— UjJugofem ducos! Sidi Aba-el-kader! (Detta utrop gäller icke den ryktbare emiren, utan en viss profet från Bagdad.) Åjugofem ducos för en qvinna, som kan koka och arbeta så bra som Tathma! — Ni må tycka det vara litet, men jag kan icke gifva mer för henne. Ayeska kan jag få för halfva den summan. — Nå godt, gif mig de 25 ducos kontant och en förbindelse inför Kadi (domaren) på 30 till. (För sig Sjlf:) Med en sådan förbindelse har jag dig i mina klor och släpper dig icke, förrän du förr eller sednare betalat mig. Prisad vare Gud! Mellan sådane män, som vi äro, tvistas ej om en sådan småsak. (För sig sjelt:) Du gamle Jude! Om du någonsin får se en skugga al dessa 30 ducos, så kalla mig en kristen! — När skall bröllopet stå? — I morgon. Mina tre hustrur hafva allt i ordning för högtidligheter, och jag har krut nog för att göra den festlig. Det är således öfverenskommet. — 0fverenskommet. Gå i frid! — Stanna i välsignelse! Friaren går. Följande morgon föres Fathma till sitt nya hem under glädjerop och talrika gevärsskott. Der kokar och spinner hon, hemtar vatten från den aflägsna källan, grälar och slåss med de andra hustrurna, och när hennes herre och man störes i sina djupsinniga betraktelser af dylikt oväsende, får hon sin andel af de mustiga slängar, han vid sådane tillfällen utdelar till höger oeh venster. Det är icke besynnerligt, om Fathma under sådane omständigheter ej är särdrles mån om den äktenskapliga troheten. Hennes man gör sig icke heller öfverdrifna föreställningar om hennes pålitlighet i detta afseende.