Jtusd OTM 1AaTCS OCH DTGMIRAS. 0:0 DCUtTM il1I10811 må den ej förvägras, derest icke uppenbara bevis förebringas om fortfarande ogudaktighet. Besvär öfver kyrkorådets beslut i dylika mål anföras hos prostetinget. 7:o Besvär öfver det senares åtgärder ingifvas till domkapitlet, hvilket likväl ej får upphäfva beslutet i annat fall än att de föreskrifna formerna ej blifvit vederbörligen iakttagna Sio Aflösningen afkunnas i närvaro af minst 3 ledamöter af kyrkorådet. Ordet erhölls först af professor Lindgren, som yttrade ungefär: Kontrasten emellan det program, som Kongl. M:t i sitt trontal till rikets ständer gifvit i den religiösa frågan, och innehållet af ifrågavarande motion vore tillräckligt skärande för att förmå talaren att bryta den tystnad, som han eljest vid motionens föredragning till remiss velat iakttaga. Ilan beklagade motionens tillkomst, emedan den otvifvelaktigt komme att öka den agitation, som fanatism och indifferentism redan så häftigt föra emot vår kyrkas bestående ordning, utan att innebära några verkliga korrektiver för de brister den vill athjelpa. Särdeles protesterade talaren emot den inqvisitoriska institution, som motionären velat införa i kyrkoförsattningen genom den åt prostetinget medgifna rättighet att döma syndaren ohördan; ty lika många prosteting, som skulle finnas, lika så många inqvisitionsdomstolar skulle vi erhålla i vårt land, om en med motionen öfverensstämmande lagstiftning skulle komma till stånd. Att vår kyrkotukt är slapp kunde ej förnekas; men farligt vore att söka hjelpa ett ondt med ett annat, som vore sjufaldt värre. I en utförligare granskning af motionen ansåg talaren sig för närvarande ej böra ingå. — Med professor Lindgren instämde ; prosten Delen, kyrkoherden Schönbeck m. fl. Prosten Emanuelsson sade, att han ofta vid tanken på skriftens ord: J skolen icke gifva hundarne det heligt är m. m. gjort sig förebråelser för att hafva låtit efter sin öfvertygelse obotfördiga syndare framgå till Herrans nattvard. Han kände ock många kristna, som gjort sig samvete af att begå nattvarden i sällskap med sådane personer. Med möda hade talaren inom sin församling kunnat afhålla de i detta afseende tvekande från att blifva separatister. Man kan visserligen invända, att vi i 10 kap. kyrkolagen hafva lagstiftning i ämnet, då i nämnde kapitel föreskrifves varning inför pastor och, om detta ej hjelper, inför domkapitlet; men då besvär derifrån kan föras hos hofrätterna, som ofta upphäfva domkapitlens beslut, vore dermed föga vunnet. Någon inqvisitorisk tendens hos den ifrågavarande motionen kunde talaren för sin del ej upptäcka; det vore ju ej fråga om något pinande och plågande af menniskor, och då denna makt tages från presten oeh i stället tillägges kyrkorådet, vore ju äfven intet prestvälde att befara. Talaren instämde fullkomligt i syftet af prosten Landgrens motion. Biskop Björck ville instämma i motionens syfte om han ock ej gillade den i dess helhet. hästade sig vid de af den näs föregående talaren fälda yttranden, dels att han för sin del känt förebråelser att utdela nattvarden åt obotfärdiga, dels om församlingsmedlemmarnes tvekan att jemte sådana taga nattvarden, och fann dertill ej vara skäl, då enligt skriften bekymret derför hvarken tillkomme pastor eller några enskilta medlemmar i församlingen, utan församlingen i dess helhet. Prosten Landgren ansåg sin motion endast på två sätt kunna vederläggas, nemligen antingen så att man med skriften i hand visade, att en kyrkotukt, sådan Guds ord vill hafva den, redan förefinnes, celler att något annat bättre och med skriften mera öfverensstämmande förslag göres. För att afvärja bepkyllningen mot motionen att vara inqvisitorisk sade talaren sig vilja ingå på det amendoment till densamma, att om den anklagade icke sjelfmant instälde sig, skulle handräckning från statens sida begäras för hans inställande inför prostetinget, hvarigenom skulle förekommss, att någon kunde dömas ohörd. Talaren hade dock ansett med kyrkans värdighet mera öfverensstämmande att undvika ett sådant anlitande af statens biträde. Att den mot motionen gjorda beskyllning vore ogrundad, kunde lätt slutas deraf att enligt motionen ingen af prostetinget kunde fällas utan full enhällighet och för öfrigt alla förhandlingar vid tinget skulle grunda sig på full bevisning och fakta, ej som vid jurydomstolar på subjektiv öfvertygelse. Biskop Thomander: Det närvarande religiösa tillståndet hade visat sig lemna anledning till hvarjehanda förutsättningar, antingen så att vid kyrkotukten är gjordt allt hvad som låter sig göra, eller så att ställningen är förtviflad och ingen räddning möjlig, eller hvad som vore ett medium mellan dessa begge, att visserligen mycket är bristfälligt, men att man ej bör misströsta om möjligheten af en förbättring. Till den sistnämnda åsigten bekände sig talaren. Med den kännedom talaren egde om den ledamot, som först yttrat sig öfver motionen och förkastat densamma, ansåg talaren sig böra antaga, att detta förkastande skett på goda grunder. IIärtill kunde dock ej räknas hvad denne talare i sitt yttrande anfört såsom motiv för sitt afstyrkande af motionen, att nemligen förfaringssättet vid prostetingen vore inqvisitoriskt. Vära domkapitel begagna ju också en inqvisitorisk procedur; men ingen har på den grund yrkat deras upphäfvande, och den ledamot i kyrkolagskomiten, som tillhörde yttersta venstern, hade ju velat bibehålla dem. Motionären sjelf tycktes vid sitt försvar af motionen ej heller hafva gjort sig reda för rätta betydelsen af inqvisitorisk process. I förevarande motion vore icke ens fråga om inqvisitorisk rättegång, utan endast, att den, som ej instälde sig på kallelse, skulle fällas contumaciter, hvilket äfven brukas vid våra verldsliga domstolar, der rättegången har en konseqvent ackusatorisk form. Talaren önskade att den förste talarens auktoritet ej måtte föranleda ett mindre gynnsamt upptagande af motionen i ståndet. Lektor Sonden fästade uppmärksamheten på den föreslagna behandlingen af de i motionen uppräknade grofva brott, vid hvilka lagen icke fästat något kyrkligt straff. Prosten Rundgren företog on något utförligare granskning af motionens innehåll, ansåg visserligen kyrkotukten vara på förfall, men att också ett korrktiv vore gifvet genom utöfvande af den pligt och rättighet kyrkoherden redan eger att ej meddela nattvarden åt uppenbart obotfärdiga syndare, om de j erkänna sin ånger. Hvad motionären anfört såzom en brist i vår kyrkliga lagstiftning, att ej nåron offentlig handling från kuvrlbang od. An —