ÅÅt UHHAÅ. StyckegadPäckRFASHRnren öfver Sandviksöarne konung Kamehameha IV har nyligen firat sitt bröllop med mamsell Emilie Rooke, dotter af engelska medthodistpresten B. Rooke. Brudgummen var 22 år och bruden icke fyllda 20. Ian är en ganska vacker karl, men en stor dansmästare i ordets fulla bemärkelse, ty han har gjort sig beryktad för sina mänga pojkstreck. Bruden, en fullkomlig engelsk skönhet, var klädd i hvitt siden med spetsvolanger af äkta Brässelerspetsar, likasom slöjan. På håret bar hon en krans af lefvande rosor och orangeblommor, samt kring hals och armar blixtrande diamanter. Bruden åtföljdes under vigseln af tärnor, och dagen slutade med bal och supe, alldeles på europeiskt vis. Honolulus officiella tidning slutar sin beskrifning öfver festen på följande sätt: Seccnen var föisk; Luna hade till en början den artigheten att beslöja sitt anlete för att icke förringa intrycket af den praktfulla illuminationen; men denna hade icke väl slutat. och det kungliga paret begifvit sig till bords, förr än hon omöjligt kunde längre styra sin nysikenhet, sålunda lifligt påminnande om sitt köns sedan gammalt ökända karaktärsdrag. Hvem vill väl efter en dylik harang längre räkna Sandviksöarne till de ociviliserade folken. rieri i Afrika, En korrespondent till Times lemnar följande karakteriska skildring af ett arabiskt frieri. En Arab, som cj har hustrur, liknar en Engelsman, som saknar bagare, kock eller skräddare. Hustrurna äro för en atabisk gentleman, hvad slafvarne voro för en romersk patricier. Allt arbete förrättas af dem; bumusen, i hvilken mannen sveper sig, tältet, i hvilket han bor, maten, som han äter, för allt har han att tacka sina hustru, fastän tacksamhet naturligtvis aldrig kommer i fråga. Han anser djupt under sin värdighet att befatta sig med annat än hästar och vapen. Frieriet tillgår ungefär på följande sätt: Den hugade giftermålskandidaten ser sig om efter en qvinna, som eger den talang, hvaraf hans hushåll är i behof. Då han funnit hvad han sökt, inställer han sig i fadrens tält. Efter ett långt samtal om likgiltiga ämnen, säger slutligen älskaren: — Sidi. jag är hågad att gifta mig med er dotter. — Gerna för mig. Huru mycket vill ni ge för henne? — Efter allt hvad jag hört är hon icke värd mer än fom och tjugo duros. (Omkring 90 Riksdaler Rmt). — Sidi Ab-Alla! Tjugofem duros! Ni drifver gyekel med mig. Det var cj längesedan än i går, då jag nekade att taga 50 duros för henne. —Det förundrar mig mycket, ty jag har hört sägas, att hon blifvit bortjagad af två männer, och att non blott här ett öga. — Nå än vidare? Har man ej också sagt er, att ngen qvinna i hela stammen gör så goda quobelakaiks som hon. — Det är sannt; annars hade jag icke kommit hit. I