— Hvad är det, som gör dig ledsen, Jacob? frågade Trina. — Ack, kära Trina, svarade han, — jag vet det icke sjelf; jag tycker, att jag hade vår by så tydligt för ögonen, att jag såg solen glimma på dess kyrkstapel. Min far räfsado på ängen; min mor stod bredvid, och jag hörde, att de talade om mig. Jag var likasom förflyttad dit . . . men nu är det slut. — Visa mig till Johan, bäste Jacob, sade Trina; — han skall säkert bli glad att råka mig. — Du vet väl, att han är blind? — Åck, jag har just kommit hit, för att trösta honom. Låt mig ieke dröja längre, utan för mig genast till honom! . — Kära Trina, hvad jag beklagar dig, sade Jakob sorgset. . — Hvarför? frågade Trina. — Säg genast! Du gör mig rädd. . — Stackars Trina, ingen får besöka de blinde eller dem, som ha ondt i ögonen. Det är under strängt straff förbjudet. — Hvad säger du? ropade Trina och fattade häftigt Jakobs hand. — O, min Gud! Att hafva vandrat och lidit i fyra dagar och icke ens få se honom! Om det är så, kommer jag icke med lifvet härifrån; var säker derom! Hon förde under dessa ord förklädet till ögonen och grät konvulsiviskt. — Trina, du får icke gråta så på gatan, sade Jakob; -lugna dig för all del! Om man får se dig gråta, blir det folksamling omkring oss . ... Om det var mod eller förtviflan, som Trina i detta ögonblick kände, är svårt att säga, men hon aftorkade hastigt tårarne och utbrast: — Om jag också skall inträda i detta hus som en tjuf, om man sätter sabeln mot mitt bröst, så skall