Den Konskriberade. Skildring från Flandern af Henri Conscience. (Forts. fr. föreg. N:r.) Då han varseblef Trina, steg han upp och ropade med glad öfverraskning: — Är det du, kära Trina? Så roligt att få se dig! Huru står det till i vår by? Har min mor blifvit frisk? Huru mår Charlotte Verbaets? Veta de i byn, att jag blifvit korporal? Och hvad sade Charlotte, då hon hörde det? — Alla må bra, svarade Trina. — Din mor såg jag i kyrkan förliden Söndag. Charlotte vet, att du blifvit officer; jag sjelf berättade det för henne. — Nå, blef hon ieke glad? — Hon blef alldeles röd i ansigtet, men att hon var glad, det såg jag på hennes ögon. Korporal Jakob slog ned sin blick; uttrycket i hans ansigte förändrades hastigt; äfven han kände blodet uppstiga och hjertat slå med hastigare slag. Byn, som sett honom födas; ljunglandet och skogarne, hans älskades blyga blick, hans mors milda leende, Söndagens oskyldiga nöjen efter veckans flitiga arbete, sångerna under de gröna lindarne, hussvalans qvitter, gårdshundens skall, vindens entoniga hviskning i granarne, allt detta framstod med nytt lif för hans inre blick och sammansmälte i hans öra till en magisk harmoni.