I hospitalet för de ögonsjuke fanns ett rum, der fönstren voro stängda med gröna skärmar af grönt papper, så att icke en solsträle kunde intränga. En dyster skymning betäckto alla föremäl i detsamma, ooh bland dess innevänare rådde en ännu dystraro stillhet och tystnad, som endast afbröts af suckar och qvidande, då de sjuko underkastades läkarens smärtande operationer. På bänkar längs väggarne sutto de sjuke, stumma och orörliga, som en samling af spöken. Alla buro ett slags gröna visirer, fästade kring pannan och nedfallande öfver ansigtet, så att man ej kunde se någons anletsdrag. Längst bort i en vrå af rummet satt Johan Blaems. Hans gestalt var hopsjunxen, hans hufvud lutade mot bröstet; han drömde om allt hvad han älskade och aldrig mer skulle återse. Hans själ var fjerran i den aflägsna trakt, der föräldrar och vänner bodde. Då och då spelade under visiret ett mildt leende kring hans mun, och hans läppar rördes, som om de samtalat med osynliga varelser. Just i detta ögonblick hade han ur djupet af sina minnen framkallat sin älskades bild; han lät henne ännu en gång tillhviska sig den blyga bekännelsen om sin kärlek, då plötsligt ett nästan omärkligt buller förnams i trapporna, och Johan tyckte sig höra sitt namn uttalas. Var det en villa af hans inbillningskraft? Han visste det icke sjelf, men han for upp, såsom träffad af ett elektriskt slag, och suckade Trinas namn. (Forts.)