—— jag likväl se och tala med Johan. Uindre mig den som kan! — Hör, kära Trina, sade korporalen rörd, — jag skall bjelpa dig, om jag också kommer att förlora mina galoner för omaket. Håll dig bara stilla och låtsa om ingenting. Sergeanten skall snart gå med sin rapport till kommendanten, doktorns besök är redan gjordt, direktörn mår ieke bra och håller sig i sitt rum. Så snart sergeanten gått, skall jag derför i all tysthet föra dig till de blindes rum. Men om jag blir satt i arrest, Trina, eller förlorar mina galoner, så säg min mor och Charlotte, att jag bandlade af vänskap och medlidande. : — Var öfvertygad derom, Jacob, svarade Trina; — jag skall i hela min lefnad vara tacksam mot dig, och när jag kommer hem, skall jag laga så, att Charlotte skrifver ett bref till dig... — Charlotte kan icke skrifva, inföll korporalen med en suck. . — Men jag kan det, jag, svarade Trina; — jag skall skrifva i hennes ställe och sätta sådana saker i brefvet, att du skall blifva mycket glad, Jakob. — Trina, kom och sätt dig här bredvid mig på bänken, tilldess sergeanten gått. Jag står icke på post, utan är här som ordonans och får derför tala med hvem jag vill. Till sergeanten skall jag säga, att du är min syster; annars skulle han väl ändå blanda sig i saken. Låt oss nu prata helt förtroligt! Ar bryggarens son Niklas gift ännu med Didriks ladugårdsdeja? Och fölungen, fsom vi sålde, har den icke vext upp till en vacker häst? De satte sig nu på bänken, lemnande med flit ett visst rum mellan sig, och började tala om hembygden.