Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1856, sida 1

— ———— — — —— hagade henne var det, att hon måste sänka sina ögon för hans oförskämda blick, och att han tycktes göra sig rolig på hennes bekostnad. Hon dolde icke dessa intryck, oeh den stolte jägaren kunde tydligt nog läsa i hennes ansigte, att han hos henne ieke egde nägra sympatier. Under det de sålunda observerade hvarandra, hade värdinnan burit fram ett glas öl till Trina. En ung soldat, hvars bliek vår mild och välvillig, uärmade sig henne, klingade med sitt glas mot hennes och sade på flandriska språket: — Skål, Mieken! Du är utan tvifvel från trakten kring Antverpen? — Nej, kamrat, jag är från Schilde eller Magerhalle, huru ni vill kalla det. — Och jag är en Wechel-gosse. Vi äro således från samma land. En mild glädje lifvado Trinas anletsdag; hon gaf den unge soldaten en så välvillig blick, som om hon i honom återfunnit en bror. Under tiden hade de öfrige jägarne samlats kring bordet. Några stodo, andra hade slagit sig ned på stolarne; soldaten med de stora mustascherne hade flyttat sig så nära intill Trina, att han nästan vidrörde henne, Trina kunde ej fördraga denna tvetydiga förtrolighet. IIon darrade, likasom om hon fruktat någon fara, fattade sin unge landsmans hand och sade i bönfallande ton: — Ack, min gode vän, lemna mig icke! Jag är rädd för dender Vallonen. Hvem tror han väl, att Jag är? — Bah! svarade soldaten, — dender karlen är en slagskämpe och storskräflare, men om han vågar eudast vidröra dig, skall jag knåda hans mustascher, så qvartermästare han är.