Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 november 1856, sida 1

SU — ——————— någon, som också är soldat. Huru skall jag då bära mig åt? IIvilken bataljon och hvilket kompani tillhör han? frågade skiltvakten. — Ack, det vet jag alldeles icke, svarade Trina nedslagen — Vänta en halftimme, sade skiltvakten, — man ger nu signal till middagen. Sedan slås appell till excercisen, och du får då se manskapet marchera ut ur kasernen. Har du goda ögon, får du väl då rätt på honom. Lemna mig nu i fred! Adjutanten står der nere och spionerar på oss. Gå ned till Falken och drick ett glas öl, medan du väntar, om du ej har annat att uträtta. Skiltvakten vände sig bort från den förvånade Trina, slog med högra handen på gevärskolfven, rätade sig och började med afmätta steg marchera fram och tillbaka, utan att bevärdiga den nnga bondflickan med en blick. Denna stod ett ögonblick och undrade, huru det kunde anses för ondt att visa en främling vägen. Smärta och tvifvel börja få insteg i hennes själ. Emellertid föreföll henne en half timmes väntan icke lång. Då jägarne marcherade ut, ämnade hon ställa sig helt nära kasernporten; ingen enda af de förbigående soldaterna skulle undgå hennes uppmärksamhet. Hon borde lätt kunna igenkänna Johan. Men nu uppdykade plötsligt den tanken, huru osannolikt det vore, att en blind soldat skulle vara bland de andre. Men huru kunde hon vara viss om motsatsen? Allt föreföll henne här gå besynnerligt och ovanligt. (Forts. Y