Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 november 1856, sida 1

min stackars mor om sin sons öde. Låt henne för Guds skull icke få veta det på annat sätt. In i döden din olycklige vän Johan.? Knappt hade den unga flickan slutat läsningen af detta bref, förrän en dödlig blekhet betäckte hennes ansigte, hennes ögon slötos ... hon föll i vanmagt. Ljunglandets vind spelade i ekens krona och lät dess skugga sväfva öfver Trinas bleka panna, biet flög surrande förbi hennes öra, lärkan slog sina drillar undar himlens tak, och längre bort på heden sjöng gräshoppan sin eviga, entoniga sång; men för Trina var allt tystnad och lugn. Ingenting väckte henne ur hennes dvala. Solen fortsatte omärkligt sin bana, tilldess att en al dess brännande strålar genom löfhvalfvet föll på flickans ansigte. Nu öppnade hon långsamt ögonen, blodet började åter att lifligare genomlöpa hennes ådror. Hon upplyfte hufvudet och kastade omkring sig en förvånad blick, såsom om hon ej haft medvetande om sitt tillstånd. Brefvet, som låg öppet vid hennes fötter, erinrade henne om verkligheten. Hon hopvek det, stoppade det i barmen, sänkte hufvudet mot bröstet och försjönk i djupt begrundande. Efter en kort stunds föriopp steg hon upp, fattade en liten skottkärra och drog den ut till ängen, der hon fyllde den med luzern. Hon återvände derefter till ladugården, kastade fodret till kon och gick sedan in till sin mor. — I morgon vid daggryningen, sade hon, såsnart hon inträdt, — går jag härifrån, för att söka upp Johan. — Ack, mitt barn, ropade modren, — det är ju i