Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 november 1856, sida 1

— — ——— hål i min ränse!; befälet har gifvit mig en ny och afdrager derför 7 franes 30 centimer på min sold. Annars har jag inga skulder. Jag är älskad af alla mina officerare, och min sergeant, som är en Wallon från Littich, visar mig mycken vänskap. Den som skrifvit detta bref är Karel; han är också på sjukhuset, men det bör ej hans far få veta, ty hans ögon är nu nästan läkta. De andra vännerna från vår by äro vid god helsa. Er lydige son Johan. Såsnart Trina slutat läsningen af detta bref, aflägsnade hon sig från den djupt bedröfvade familjen under förevändning att se om kreaturen i ladugärden. Då hon befann sig ensam, öppnade hon det andra brefvet och läste följande: Trina, Jag har ej vågat skrifva till min mor och berätta sanningen, ty den är alltför förskräcklig. Trina, jag är blind, blind för hela min lefnad! Begge mina ögon äro förlorade. Jag får aldrig mer i verlden se dig eller min mor eller någon annan af dem, som jag älskar. Trina, fastän jag är blind, ser jag dig alltid för mina ögon, och det är det enda, som ännu qvarhåller mig vid lifvet. Men hädanefter får jag hvarken tänka på lifvet eller på dig. O, min goda vän, gå du nu till marknaden och till dansgillena likasom förr! Låt icke minnet af mig hindra dig att njuta dina unga dagar; ty om du vore olycklig för min skull, skulle tanken derpå ännu snarare lägga mig i grafven. Jag har skrifvit detta till dig, Trina, för att du försigtigt och så småningom skall kunna underrätta