Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 november 1856, sida 1

— Jo, det har jag glömt .. Seså ... nu är det gjordt. — Och skall du ingenting säga om våra kaniner, Trina? frågade morfar. Trina skref hvad morfadren önskade och uppläste derefter följande: vMorsar har i ladugården gjort en bur åt kaninerna; de äro så feta som piggsvin, men den bäste af dem skall få lefva, tills du kommer hem, Johan. Då skola vi göra ett stort kalas ... Alla utbrusto i en glad skrattsalva; lille Paul, som såg den allmänna munterheten och sjelf lagt märke till ordet kalas, klappade händer och gallskrek af glädje. Men olyckligtvis kom hans hand att träffa bläckkoppen; den stjelpte och utgöt en svart ström af sitt innehåll öfver det vackra brefvet. Skrattet upphörde plötsligt och efterträddes af ett ögonblicks stum förskräckelse. Paul, som förstod, att han begått ett dumt streck och fruktade för stryk, började redan i förväg upphäfva de mest öronpinande skrik. Förebråelser regnade öfver den ostyrige pojken, ock uppträdet slutade med följande utrop, hvaruti alla med olika variationer deltogo: — 0. sådan olycka! Huru skall man un göra? — Åh, olyckan är icke så stor, sade Trina beslutsamt; — jag ämnade i alla fall skrifva om brefvet, ty jag gjorde i början bokstäfverna mycket för stora och raderna för sneda. Nu, då jag fått vana och säkerhet, skall allt gå bättre. Jag vill i hastspringa till byn, hemta nytt papper och bläck och låta formera pennan, som blifvit alltför mjuk. — Men skynda dig då. Här är sem-franesstycket, som vi fingo för kalfven. Vexla det hos klockaren, ty vi böra väl skicka åtminstone trettio sous till stackars Johan. Ut med dig, Paul, och understå dig att komma in, om du törs.