Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 november 1856, sida 1

ditt namn, börjar hon ofta gråta så bittert, att det svider i mitt hjerta . . . Under läsningen af dessa rader hade småningom åhörarnes ögon blifvit fylda af tårar; vid de sista orden kunde ingen mer beherrska sin rörelse, och läsningen afbröts af suckar och snyftningar. Morfadren hade lutat sitt hutvud mot kudden, för att dölja sina tårar, och Johans mor omfamnade den unga flickan, ur stånd att längre qväfva sin rörelse. Trina märkto med förvåning den verkan, hennes författarskap haft på omgifningen. — Trina, hvarifrån tar du dina ord? utbrast den andra enkan. — De skära som knifvar gonom hjertat, och ändå är det så vackert. — O, det är rena sanningen, sade Johans mor suckande; — han må nu ändtligen veta, huru myeket jag har lidit. Fortsätt, kära Trina; jag trodde icke, att du kunde skrifva så brå. , Glad öfver sin framgång sade Trina med viss naiv stolthet: — Ja, ser ni, mor, jag visste det icke sjelf. Det är lättare att skrifva ett godt bref, än jag trodde. Men vänta: ännu är det icke slut. om du visste detta, Johan, skulle du snart skicka oss underrättelser om dig. Vår klöfversköd är dålig, derför att han blifvit skadad af hagel, men vår luzern är det ett riktigt nöje alt se; den är utmärkt vacker. Kornet har lidit något af torkan, men den gode Guden har gifvit oss rikligt med bohvete och potäter. Intet nytt har händt, utan att muraren Frans fallit från bryggarens tak ned på ryggen på vår gamle smed, och smeden dog, stackars karl. Trina tystnade. — Ar det allt? frågade modren. — Bör du icke låta Johan veta, att kon har kalfvat?