Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 november 1856, sida 1

oxen och kon likaledes, men morsar är sjuk. Vi helsa dig alla hjertligt. — Kära Trina, utbrast modren, — du skrifver ju alldeles förträffligt. Klockaren ... — Afbryt mig icke! Annars förvillar ni mina tankar. Jag känner nu, att det skall gå bra. Den djupaste tystnad herrskade under en half timmes tid. Arbetet tycktes gå lättare, ty den unga flickan log stundom, under det hon skref. Den enda förargelse, hon hade, var att se Paul doppa alla fem fingrarne i bläcket; han tycktes ha för afsigt att måla hela sinena arm svart. Väl tio gånger hade Trina flyttat bläckkoppen från den ena sidan af bordet till den andra: men den lille Paul hade fått sådant tycke för blick, att man ej kunde hålla honom på afstånd. Emellertid voro nu de begge första sidorna af pappersarket fullskrifna. På allas begäran uppläste nu Trina, icke utan en viss stolthet, sitt fulländade bref, hvars lydelse var följande: vÄIskade Johan, Huru står det till med dig nu för tiden? Gud vare lof, vi äro alla vid god helsa, och oxen och kon lihaledes, men morfar är sjuk. Vi helsa dig alla hjertligt. Sex månader ha förflutit, men vi ha ej haft någon underrättelse från dig. Låt oss för all del veta, om du lefver ännu. Det är orätt af dig att glömma oss; du vet, att vi älska dig så mycket. Din mor talar om dig hela dagen, och jag drömmer alla nätter, att du är olycklig. Sjelfva oxen tyckes sörja dig; den stackaren ser ut genom stalldörren och suckar, som om han längtade efter dig. Det är för oss alla en så stor sorg att icke veta, huru du mår. Du måste hafva medömkan med oss, Johan, ty din goda mor är nära att tvina bort; när hon hör