Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 november 1856, sida 2

några framstående män af republikanska partiet yttrat i sina offentliga tal kunde man äfven tro, att denna åsigt var den riktiga; men så är icke förhållandet. Det har i Förenta Staterna länge funnits allvarsamma motståndare till slafveriet, men att begagna denna fiendskap såsom politiskt partiprogram och det på så modernt vis som republikanerna uppställa det är en ny företeelse. Abolitionisterna, sågom slafveriets motståndare ur religiös och humanistisk synpunkt, bekämpa det af alla krafter, utan att egentligen vilja hafva politiken med i spelet; icke så republikanerna. För dessa är Nordens öfvervigt i Unioneh hufvudsaken. De betrakta det nemligen ingalunda som enolycka för det fort uppblomstrande norden och vestern i Unionen. om södern med sin sociala sjukdom, slafveriet, skiljer sig ifrån dem; de äre de uppriktige elterföljarne af dessa 46 borgare från Naverhell i Massachussets, hvilka d. 29 Januari 1842 genom John Quincy Adames petitionerade i representanternas hus om Unionens fredliga upplösning. Då föreslogo de södra staternas deputerade att tillbakavisa en dylik petition såsom obehörig och författningsvidrig. Demokraterna i våra dagar sätta, liksom deras föregångare, alla staternas Union högre, än några betänkligheter rörande slafveriets bestånd. För så vidt de särskilta staterna beträffar, har förbundsstaten icke med denna fråga att skaffa, det medgifva äfven republikanerna; men hvad majoriteten af demokraterna vill är, att hvad anbelangar de under förbunds-regeringens öfverinseende stående territorierna slaffrågan så litet som möjligt beröres. Innan Kansas-Nebraska-billen antogs för 2:ne är sedan blef dess hufvudbestämmelse, hvarigenom det lemnas i innevänarnes i territorierna fria skön att afgöra om slafveriet skall varda tillåtet eller förbjudet, skarpt och öppet tadlas af Buchanan och hans vänner, hvilka förut förfäktade utsträckningen af den genom Missouri-kompromissen faststälda demarkationslinien ända till Stilla Hafvet. Det af de så olika 31 staterna sammansatta statsförbundet är icke en följd af antagandet af absoluta rättsgrundsatser, sådana de innefattas i oafhängighets-förklaringen af 1776, utan beror tvärtom på den sedan 1789 bestående konstitutionen, hvilken åter blott är ett ur den konstituerande församlingens af 1787 förhandlingar framgånget fördrag. Följaktligen hafva åtskilliga stater, som i sina lokala angelägenheter förblifvit suveräna, för sina gemensamma och national-angelägenheter bildat en förbundsstat, åt hvilken blott för en trångt begränsad verksamhetskrets uppdrages föreningens suveränitet. Derföre hafva det demokratiska partiets hufvudmän ifrån Jefferson till Buchanan varit emot hvarje förändring i Unionens lagstiftning. Buchanan och hans vänner vilja nu hafva Kansas-Nebraska-billen upprätthållen, icke emedan de önska att Kansas blir en slafstat, utan emedan de icke vilja hafva någon en gång lagligen faststäld kompromiss-akt ifrågasatt. För Förenta Staternas inre lagar skulle sannolikt äfven Fremonts val icke hafva varit farligt, ty ingen president kan så lätt taga steg, hvilka skulle kunna hafva statsförbundets upplösning till följd; men Buchanans val aflägsnar i hvarje fall all utsigt till allvarsamma inre strider. Den tyska korrespondenten bedömer här partiernas ställning på ett helt annat sätt, än man förut sett vara fallet, och det är just skälet hvarför vi återgifvit hans skrifvelse. Liksom i södern förut den brutale Brooks för det han piskat upp sin politiska vedersakare, senator Sumner, har i Boston en större hyllning blifvit hans offer till del. Vid Sumners återkomst till sistnämnde stad, der han har sitt hem, blef han på det bjertligaste sätt emottagen af sina medborgare, som till hans ära äfven ville anställa en offentlig bankett, hvilken dock afslogs af den ännu lidande Sumner.