Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1856, sida 1

— —p—— — —— — ————————ä— gaf på denna fråga ett svar, som fyllde haus bröst med en onämnbar glädje. Hans läppar vidrörde flickans panna; likasom förskräckt öfver sin djerfhet, drog hon sig hastigt ett par steg tillbaka, men då han såg Trinas kinder purpurfärgas af blyghet och lycka, återvänder hans mod, han lyfter med manlig stolthet sitt hufvud, hans ögon brinna. En enda blick af den älskade hade återgifvit mod och styrka. Men nu höres en bekant röst från skogen; någon nalkas under munter sång. Det är Johans kamrat Karel, som också är på väg till armeen. Trina söker dölja sin rörelse. Hon kastar en hastig blick på sin vän, och ber bonom gå, för att ej Karel skall finna dem tillsammans och en främmande blick läsa hvad som tilldragit sig i deras själar. Men Karel påskyndar sina steg, för att upphinna reskamraten. Trina märker det och säger hastigt. — Johan, då du är borta, skall jag vårda mig om din mor, din morfar och lilla bror. Jag har styrka och helsa och skall nog laga så, att du vid din hemkomst finner allt i samma goda skick, som du lemnat det. — Allt? upprepade den unge mannen med en djup blick, — allt? — Ja, ja, jag skall icke gå till marknaden, så länge du är borta, ty utan dig skulle jag blott ha ledsamt. Men... men du får icke göra som den gamle smeden sade . .. du får icke bry dig om vin eller se på vackra flickor . . . ty om jag får höra sådant, så sänker det mig i grafven ... I detta ögonblick klappade Karel Johan på axeln och sjöng med tillgjordt bedröfvad uppsyn: Jag sorgsen drar till kriget; farväl, min lilla vän! Men var mig huld och trogen! jag kommer nog igen!