Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1856, sida 1

2 —— — honom, att Johan snart skall komma tillbaka; men af den sorg, som under ett ärs tid tryckt föräldrarne har barnet förstått, att skiljsmessan är en stor olycka, och derför gråter det nu och vill icke låta trösta sig. Morfadern oeh Trina träffa inne i hyddan de sista förberedelserna för resan; de tillreda matsäcken, och när de fått den färdig, gå de ut och förena sig med de öfriga. Ladugärdsdörren är öppen; oxen betraktar sin herre med så sorgsen blick och råmar så melankoliskt, som om han begrepe, hvad nu skulle hända. Allt är färdigt; Johan trycker sin mors hand och kastar en afskedsblick på den låga hydda, der hans vagga stått, på ljungheden och skogarne, hans barndomsvänner, på fälten, hvilka hans ungdomskrafter aftvingat deras torftriga skördar. Hans blick häftas derefter på hvar och en af dem alla, som han älskar och glömmer icke ens det trogna djur, som på åkern delat hans mödor . . . han förer handen till sitt ansigte, döljer tårarne, som fukta hans kinder, och säger med nästan qväfd röst; — Farväl! Och derefter upplyfter han hufvudet, skakar dess rika lockar, som likt en lejonman svalla kring hans hals, och går beslutsamt framåt. Men alla följa honom: skiljsmessans ögonblick är ännu ej inne. Ett stycke längre bort, i riktning mot byn, står vid linden der vägarne korsa hvarandra, ett krucifix. Trina hade en vacker majdag uppställt detsamma derstädes, och Johan hade vid lindens fot gjort en tortbänk. Det var ett heligt ställe, till hvilket dagligen någon af dem plägade gå, för att göra sin bön . . . och detta-ställe var nu utsedt att höra deras sista farväl. Redan syntes linden på något afstånd. Johan