om Montenegrinernes — haus dåvarande kamrater, sedermera hans undersäter seder, karakter, företräden och fel. Vid 20 ärs alder kände han intet vidare än sitt lands historia och traditioner samt Montenegrinernes och Serbernes hjeltedigter. Han visste, såsom hvarje äkta Montenegrin, att Ryssland tillsatte landets furstar och betalade dem årlig aflöning; att klokheten bjöde att skona gränsmaktn Osterrike; men att deremot hatet mot Turkarne. det oförsonliga, efter hämnd törstande hatet. vore helgadt af traditionen, kanske till och med af lagarne, och att det vore en skön sak att afhugga hufvudet på en Turk, föra det i triumf till Cetinje och sticka i sin ficka den belöning, som statskassan utbetalade till den ärorike mördaren. Jag tviflar huruvida Danilo för närvarande lärt särdeles mer, i trotts af sitt vistande i civiliserade länder. Emellertid har hans uppehåll i Wien, dit hans onkel före sin död sändt honom, bibragt honom någon aning om modern civilisation och för honom uppdagat inrättningar, hvilka afvika från hans hemorts. Så snart Milakowitsch de första dagarne af december 1851 för honom anmält, att Peter Petrowitsch utvalt honom till sin efterträdare, lemnade han Wien, och inträffade den 15 samma månad i Cattaro. Knappt hade han inträffat i sin hufvudstad Cetinje, förr än han gaf ett bevis på sin beslutsamhet. Senaten var föraamlad. Tomaso Petrowitsch, den förres broder, den nye Vladikens onkel och förmyndare, förde orAot i församlingen. Danilo fordrade att regeringen skulle öfverlemnas åt honom. Tomaso vägrade det under förevänning att han ännu icke vore i stånd att sjelf sköta affärerna. Danilo förklarade eftertryckligt, att han ansåge sig fullkomligt i stånd dertill, att han ägde rätt til regeringen och att han skulle göra dema rätt gällande. Bisittarne lade sig emellan, och saken förblef någon tid sväfvande, tills en befallning ankom ifrån Kejsare Nikolaus till Montenegrinerne att genast fullgöra testamentet. Alla fogade sig derefter, till och med senatens president lydde den vhögsta befallningenv. Bergshöfdingarna samlade sig och höllo riksdag, säsom seden var i det fordna Polen eller Ungern. Det var den 13 Januari. Milakowitsch uppläste ezarens proklamation, och Danilo mottog församlingens hyllning. Jag Svär, förklarade han, att helt och hållit egna mig åt landets väl, och glada, smattrande gevärsskott förkunnade sjerran bort ibland bergen, att Danilo Niegoseh blifvit erkänd såsom stammens öfverhufvud — en stam af mera än 100,000 själar, bland hvilka 20.000 tappre krigare. Danilo kände föga kallelse att spela biskop. Han förkunnade genast sin afresa till Ryssland, ty han visste väl, att någon ändring i den montenegrinska författningen icke vore möjlig utan ezarens bisall; han förebar att det vore nödvändigt att sullgöra installerings-ceremonierna. Roegeringen öfverlemnade han åt sin onkel. och samtidigt förklarade han de betydliga summor. hvilka voro deponerade i fremmande banker och hvilka tillhörde den förre Vladikens privatförmögenhet, för national-egendom. Denna handling af frikostighet, något ovanlig i Montenegro, tillvann honom allas hjertan. Sedan han derefter, liksom ville han förbereda sig till den biskopliga värdigheten. besökt klostren i sina berg. afreste han i Februari 1852. Just i detta ögonblick utbrusto de första sienditligheterna vid turkiska gränscn, vid Spuza och Podgoritza; Omer Pascha, som genomtågade IIerzegowina och Bosnien, skådade otåligt upp till Montenegros bergsspetsar, och högt uppe i sin fästning Rosapha smidde Osman Pascha, de nyare Albaniske sängernas firade hjelte, krigiska planer emot männen af Karadok (så kalla Turkarne Montenegro.) Vid sin ankomst till Warschau hade den unge höfdingen ett samtal med furst Paskewitsch och upptäckte för honom sitt förehafvande. Det är, förklarade han för honom, mitt ifrigaste sträfvande att återställa landets gamla författning, och skilja den politiska och kyrkliga makten ifrån hvarandra. (Den förste Tsernis dynasti utslocknade med Georg V. som nedlade regeringen och med folkets samtyeke öfverlemnade den åt Metropolitanen; sedan dess innehades den borgerliga och kyrkliga makten förenade utaf biskoparne af Montenegro, under titel at Vladika.) Hyser ni ej den åsigt, att en krigisk stat behöfver en verldslig herrskare, som förstår att kommendera armåeen, att föra ett krig och att slå sienden? Marskalken hade intet afgörande svar att lemna på denna något öfverraskande fråga, men han understödde Danilos ansökningar hos kejsaren, som genast insåg att Montenegrinerne under ett militäriskt öfverhufvud vid tillfälle skulle kunna göra en förmånlig diversion. Han lemnade sitt samtycke och, för att gifva försattningsförändringen en laglig anstrykning, afsände grefve Nesselrode, öfverste Kowalewski, under titel af provisorisk kommissarie, för att höra befolkningeus mening. Öfversten förfrågade sig vördnadsfullt hos senaten, församlade de äldste, smickrade dem och erhöll utan mycken möda folkets samtycke. Sedan några diplomatiska noter vexlats mellan Ryssland och Österrike, insattes Danilo, i St. Petersburg, i det han tillika erhöll insignierna af Stanislaiorden. högtidligen till regerande furste af Montenegro och Berda.