of, a , Ett besök hos furst Danilo (Daniel). (Forts. fr. n:o 272.) Vid yttersta ändan af kajen och på det luftigaste stället står den furstliga boningen. Den vänder ena sidan emot floden och den andra mot staden. Man kan icke komma från Seutari till Ricka utan att passera den tränga terrass, som i form af en rotunda utsträcker sig framför denna boning. På platformen står i full montenegrinsk vapenskrud en af furstens 62 personliga följeslagare, d. v. s. en af de 62 starkaste och mest högväxte män på post. Denna post tillkännagifver att fursten befinner sig uti Rieka. Man sade mig att Danilo går ut hvarje dag omkring klockan fem och under sin promenad talar med hvar och en, som har någon ansökan att föredraga hos honom. Plötsligt inträdde ibland den utanför furstens boning församlade folkmängden en aktningsfull tystnad; detta naturfolk förstod att i sin vördnadsfulla helsning inlägga någonting imposant; så djup helsningen än var, var den dock icke slafvisk. De besynnerliga historier, bekräftade af den ene, förnekade af den andre, hvilka jag hört berättas om Danilo, och hvilka framstälde honom såsom en slags riddar Blåskägg, gjorde mig mycket nyfiken att få se honom ansigte mot ansigte. Han är liten till växten, men för att snart blifva öfvertygad om att knesen af Tschernagora och Berda, såsom man kallar honom i hans berg, ej är någon vanlig menniska, behöfver man blott se huru konstmässigt han inrättar sitt uppförande, för att göra begripligt för sitt folk, att han, Danilo Petrowitsch Niegosch, rätteligen och utan all fråga är maktens förste och ende innehafvare. Han uppträdde med lugna och afmätta steg bland de sina, med en elegant värdighet, som än mera förhöjdes af dystra och drömmande drag. Om man skulle kunna antaga som möjligt, att fursten läst Shakespeare, så skulle man vara frestad svära på, att han i sin hållning tagit Ophelias melankoliske älskare till mönster. Man skulle kunna tro sig se Hamlet, då han beväpnad tågar till Helsingör. Hans blick vittnar om en kraftig vilja. Man förstår den vilda oförvägenhet, som denne man ingjuter hos sina bergsboar, då han hetsar dem på Turkarne. Jag fick snart derpå se honom skipa rättvisa Domsalen är öppna gatan, klockan solen, domstolen den första stora sten, som påträffas, i fall icke någon af grannarne framsätter en bänk. De officielle försvararne tagas ur furstens svit, senatorer eller icke senatorer. Denna gång instälde sig tvenne män inför honom. Fursten stannade, betraktade dem, satte sig på en liten kulle bredvid gatan, lät påtända sin tschibuk och hörde på. Under hela förhandlingen förblefvo hans drag orörliga. Efter en timmes ordande för och emot, då skymningen inbröt öfver bergen, fälde han sitt utslag. Den undergifvenhet, hvarmed båda parterna upptogo detsamma, var förvånande; det var som hade Gud sjelf talat. Fursten fortsatte derefter sin promenad. Dani!o är 29 år gammal och har regerat i 4 år. Den 31 Oktober 1851 afled Vladiken Peter Petrowitsch Niegosch i ett rum uti det kloster, i hvilket under en lång följd af år Montenegros andliga furstar residerat. Dagen före hans död voro de anseddaste montenegrinske höfdingarne samlade kring hans säng. Jag har,? sade han till dem, gjort trenne afskrifter af min sista vilja: den ena förvaras i Wien, den andra i S:t Petersburg, den tredje i Ragusa. Jag underrättar er härmed, att jag till min efterträdare utkorat min nevö, Danilo, som jag skickat till Wien, för fnlländandet af hans uppfostran. Jag förbannar enhvar, som uppreser sig emot min sista vilja. Jag förordnar, att mitf testamente uppläses för landets samtlige store på högtidlig församling i Cetinje. Sedan han aflidit, uppdrog senaten åt tvenne Perianigs (senatorer) uti ryska konsulatet i Ragusa att bevaka testamentet Liktidigt härmed nedstego 200 ombud för de montenegrinska byarne från sina klippor och väntade på slätten vid Cetinje. Då sändebuden återkommit, uppläste sekreteraren Milakowitsch med hög röst testamentet för dem. Pero Tomaso Petrowitsch, den aflidne furstens bror, utsågs till ståthållare till Danilos ankomst. Alla ombuden fogade sig ödmjukt i den siste Vladikens vilja och kungjorde densamma genom hela landet. Ä Danilo hade tillbragt sina första ungdomsår med att ströfva omkring bland landets berg, och utan tvifvel har han mera än en gång försökt sig i de ofta återkommande striderna mot Turkarne. Detta nomadlit förskaffade honom en noggran kännedom