Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1856, sida 1

Trina följde morfadern på en gängstig, som förde till byn. Ehuru en brinnande otålighet dref den unga flickan framåt, vandrade hon dock med långsamma steg; gubben, som märkte att hon blef tillbaka, vände sig om, och då han såg, huru bleka hennes kinder voro, huru heunes blick var riktad mot jorden, fattade han hennes hand och sade medlidsamt: — Stackars barn, hvad du måtte älska vår Johan! Du sörjer mer än vi, och likväl är han icke din bror. Var stark, kära Trina! Icke vet du, hvad Gud beslutat! — Jag är rädd, sade Trina och darrade synbart. Hennes blick sökte genomtränga den täfa skogen. — Rädd? upprepade gubben, i det han bemödade sig att upptäcka orsaken till flickans förskräckelse. — Ja, ja, sade Trina snyftande och dolde ansigtet i sitt förkläde, — det är slut, vi äro olyckliga: Johan måste lemna oss. — Huru kan du veta det? Hu, du kommer mig också att darra, sade morfadern ängsligt. Flickan pekade åt en sida af skogen och sade: — Derborta ... bakom skogen ... Hör! — Jag hör ingenting. Låt oss skynda på! Desto bättre, om det är de konskriberade. — Min Gud, min Gud! ropade Trina, — jag hör en röst ... så sorgsen, så sorgsen. Det låter som ett dödsskri i mina öron. Morfadern betraktade flickan med orolig förvåning; hon tycktes lyssna till något aflägset buller; äfven han ansträngde sig nu, för att urskilja de ljud, som kunde störa ljunglandets tystnad. — Fjolla! sade han, — det är ju ingenting annat än vinden, som suckar i granarne. (Forts.)