Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1856, sida 1

Men en dag sann man dock vägen hit, för att utkräfva blodskatten. Den ende yngling, som fanns derstädes, den ende, som hade krafter att aftvinga denna ovilliga jord dess fattiga skördar, måste draga lott och blifva soldat, om hans daftande hand fattade ett olyckligt nummer; han måste säga ett långt, kanske evigt farväl till sitt ljungland, sin moder, sin älskade, och gå att förblöda af de tusen sär, som ett rått knektlif tillfogar ett okonstladt, fredligt sinne. Han var nu inne, den sorgliga Marsdagen, utmärkt af Trina med ett svart kors i hennes almanach för år 1833. Johan hade med ett dussin kamrater från byn begilvit sig till Brecht, för att draga lott. De båda mödrarne och den lille gossen, Johans bror, knäböjde med sammanknäppta händer framför den heliga jungtruns bild. Gamle morfar vankade af och an, utan att säga ett ord; slutligen stannade han vid tröskeln till sin koja och lutade sitt hufvud, såsom om han skådat ned i en graf. Trina var i ladugården hos sin ko; den stackars flickan såg djuret i ögonen med en lång, sorgsen blick och strök smekande dess nos, såsom om hon velat trösta det för en annalkande olycka. En dyster tyst, ad låg som en sorgslöja öfver de båda kojorna, en tystnad, som endast afbröts af oxens dotva och sorgsna bölande. Nu kom Trina ur ladugården, satte sig tyst bredvid sin morfar och fäste på honom en blick, som innebar något både frågande och bedjande. Gubben vaknade ur sina sorgliga betraktelser, tog en tung käpp och sade till flickan: 9 — Förlora icke modet, Trina! Gud kommer oss till hjelp i farans stund. Tiden är inne. Lät oss nu gå att möta de stackars konskriberade ...