Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 november 1856, sida 1

Men också gafs det väl knappt en skönare syn än att se den af lycka strålande Ellinor vid sidan af sin ädle make och att iakttaga, med hvilken otilla förtjusning sir Robert Graham njöt af deras ömsesidiga sällhet. Först nu hade hans profetia gått i fullbordan, ty först nu hade alla moln på viscountens af Dunsdale liimmel blifvit skingrade, och han stod der såsom den djerfve sjömannen, som efter en hotande storm betraktar det herrliga skepp, hvilket han förbi klippor och genom bränningar fört till en stilla och vänlig hamn. Det var en vacker Okfober-morgon. Solen sken så gladt och varmt som i Maj, och luften var så stilla och klar som på den behagligaste sommarafton; med undantag af trädens brokigare färgprakt förrådde ingenting i hela naturens omkrets, att sommaren var förbi och vintern i annalkande. Framför oss pi den gröna planen trafvade Bravour och sir Roberts små hästar muntert omkring, åtföljde af Othello, som delade sin lek mellan dem och gossarne Bob och Will; men den gamle Phillipps sjelf stod resklädd ett stycke från oss vid slottsporten och betraktade oss, der vi, inbegripne i ett allvarsamt samtal, stodo i den stora marmorförstugan. I detta ögonblick anlände en med fyra hästar förespänd resvagn och stannade framför terrassen ; en betjent slog ned fotstegen och stannade bredvid, för att vänta på den resande, som skulle stiga upp i vagnen. Phillipps närmade sig några steg, lytte på hatten och tillkännagaf, att allt vore i ordning. Vid dessa ord brast Ellinor i tårar, sir Robert Graham betraktade mig med rörelse, men Percy höll min hand i sin och tryckte den upprepade gånger. (Forts )