Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 november 1856, sida 1

— — — errsk ägar, hvilke från Waadtland och Frankrike genom Jura föra till Bern. Till frontbetäckning har denna ställning den genom Thiele med Neufcha. telsjön förenade Bielersjön, till gin venstra flankbetäckning Murtnersjön och dess moras. Den nordliga vinkeln i den af Aarlinien och Limmatlinien bildade stora strategiska triangeln utgöres af Brugg i Aargau. Denna orts naturligt fasta läge har ej behöft konstens understöd. Deremot har man med starka fäste ningsverk försett den från Lichtenstein till kantonen Graubiindten ledande Luciensteig, belägen på högra sidan om Rhen, sydost om den punkt, der Rhen korsas af den utaf Limmat, zurichsjön, Liath, Wallenstädtersjön och Seez bildade linien. Vi komma nu till organisationen af Schweiziska landtförsvaret, om hvars varde man mycket tvistat inom militära kretsar. Vissa författare, som bylla samma grundsatser, på hvilka denna organisation hvilar, anse den för den bästa i verlden; an ra, som pligtskyldigst måste fördöma dem såsom vådliga för absotismens bestånd, om de äfven i andra stater komme att tillämpas, hafva sökt förringa dess värde. Emellertiå måste de dock medgifva hvad äfven det såkallande Sonderbundskriget år 1847 bekräftat, att Schweiz på kortare tid än någon annan europeisk stat förmår ställa en jemförelzevis talrik här i fält. Artikeln 13 i Förbundsförfattningen förbjuder centralregeringen att underhalla stående trupper; likaledes är det kantonerna förbjudet att utan centralmyndigheternas bifall hafva en stående här af öfver 300 man. Omgisfvet af kolossala, mot Schweiz republikanska styrelsesätt dödligt fiendtliga militärstater, har Schweiz således ickedestomindre vågat afhålla sig från det olycksdigra bruket af stående armeer; i sjelfva verket måste också ett land med två ech en half million innevånare vara betänkt på andra och verksammare medel för sitt försvar, än stater med trettio till fyratio millioner menniskor. Utan att under fredstider utsugas af sitt landtförsvar, sågom så många andra större och rikare magter, kan Schweiz i farans första ögonblick till sitt försvar uppbåda massor af väl disciplinerade krigare, som i många hänseenden (t. ex. i skjutfärdigheten) äro de yppersta i verlden. Schweiziska armeen består af följande hufvudafdelningar: 1) Förbundsarmeen (Bundesauszug), bestående af konskriberade från 20 tillochmed 34 år efter 3 proc. af befolkningen. Enligt de officiella tabellerna från Mars 1851 bestod förbundsarmeen då af 80 bataljoner linieinfanteri. 45 kompanier skarpskyttar, 25 dragonoch guidesqvadroner, 40 batterier artilleri och 9 kompanier sappörer och pontonierer, tilsammans ÅÅ. 44000 man. Artilleriet, som utgör en elftedel af denna styrka, är talrikare representeradt än i de flesta armter; kavalleriet deremot uppgår icke till 2000 man. Emellertid är kavallerivapnet nästan så godt som umbärligt i ett bergland, sådant som Schweiz, och har dessutom genom uppfinningen af långt gående infanterigevär förlorat i betydelse. Äf alla armrer eger den schweiziska de flesta och bästa med utmärkta gevär beväpnade skarpskyttar. IIvarje skarpskyttkompani består af 100 man: förbundsarmåens skarpskyttstyrka uppgår således till 4500 man; 2) Reserven, bestående af alla dem. som utträdt ur förbundsarmåen, från 34 till 40 års ilder. Den räknade i Mars 1851 42 bataloner linieinfanteri, 26 skarpskytt kompanier, 17 kavallerisqvadroner. 35 batterier samt 9 companier sappörer och pontonierer, tillsamnans ÅCO, C)Å man, bland hvilka 2,600 karpskyttar. 3) Landtoarnet, till hvilket räknas alla vaMen också gafs det väl knappt en skönare syn in att se den af IYCka sfyslangaTllinan 04 ån