Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 november 1856, sida 1

der, mellan feodalismen och det fria arbetet — och hvarje gång blef utgången sådan, att Schweizarnes rykte för oöfvervinnerlighet mer soch mer befästades i de europeiska folkens tankar. Schweiz sednare historia har sin mörka sida; den är en bild af en häftig utvecklingsstrid mellan de till nationalitet, relii gion och politiska institutioner skarpt skiljda I samhällen, som bilda dess statsförbund; denI na strid skakade det i dess rötter och försSvagade det till den grad gentemot yttre magter, att dess bestånd under de sednare århun dradena mindre grundat sig på egen kraft, än på de europeiska stormagternas inbördes afundsjuka. Men detta utvecklingsstadium var nödvändigt, för att åstadkomma en kraftgifvande enhet i den söndersplittrade mångfalden; och Schweiz har i vära dagar ändtligen vunnit detta eftersträfvade mål genom en fullständig omgestaltning af dess förbundsstatuter. Att en och annan dyning efter denna nyss sökverståndna storm ännu skall yppa sig, är I sannolikt, men gentemot en utlan isk fiende står Schweiz numera med samlad styrka — och denna styrka är, såsom vi skola se, ganska vördnadsbjudande. Ett folks krigiska anda är en vigtig punkt, då det gäller att taga dess försvarskrafter i betraktande, ty för mesar blir det starkaste bergpass intet Thermopylz, och en här af oI krigiska skaror räddas hvarken af sitt antal eller af en förträfflig militärisk organisation, om den har att strida mot en lika väl organiserad, till antalet underlägsen, men till instelligens och tapperhet öfverlägsen fiende. HIvad nu Schweizarne beträffar har deras gam2— — —— strider hafva ådagalagt, att samma anda lefver som förr hos Alpernas bergfolk; i kriget mot det republikanska Frankrike var blott en liten del af folket hågad för motstånd, enär flertalet af politiskt upplyste Schweizare hyllade de franske idgerna, men de fåtaliga hopar från Bern, Schwyz och Unterwaldem, som utan gemensam plan och ledning kastade sig i vägen för den franska hären, kämpade med yttersta dödsförakt och visade, att nutidens Schweizare icke vanslägtats från sina fäder. Såsom legosoldater bibehålla de likaledes sitt gamla anseende, och Italiens tyranner slösa sitt guld, för att till gina murkna throners stöd locka till sig några tusental af Alpernas herdar. Schweiz eger således ännu hvad det alltid haft: en krigisk befolkning — men äfven något, som det förut saknat: ett föreningsband i en starkare centralregering, en ordnande och herrskande enbet. Detta är en vigtig sak, som ej får lemnas ur ögonsigte, om man vill jemföra Schweiz försvarsförmåga nu och fordom. Man har kallat Schweiz en naturlig fästning, och detta icke utan skäl. Att denna naturliga fästning ej är ointaglig kan synas deraf, att dess svåraste bergpass i nyare tider blifvit genomtågade af krigshärar; man får således ej tänka sig saken så, att bergen ensamme äro tllräcklige att skydda landet utan menniskornas betydligare medverkan, såsom städernas murar i forntiden skyddade sina innevånare. Men landets af berg, floder och sjöar tusenfaldigt genomskuraa terräng erbjuder en så utomordentlig rikedom på försvarsställningar, operationsbaser och operaionslinier, att den nästan ötverallt egnar sig ör en hårdn ickad defensiv tillochmed mot beydliga, från olika punkter inträngande härnassor, om blott befolkningen är enig och tår under en någorlunda planmässig ledning. ) kså har konsten på sednare tider kommit tatureu till hjelp och ett hela Schweiz omattande befästningssystem blifvit ordnadt. I nlighet med detta system har det i Aarströmnen, några mil från Bern, Soluthurn och Freiurg belägna Aarberget blifvit krönt med fästPREBEN la rykte ej fördunklats; alla sednare tiders Ett par gånger under dagens lamm gem oo ra oh