Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 november 1856, sida 2

DU 10 NOVLIIIDCL. Lösningen på de förhoppningar man ett ögonblick vågade hysa om en systemförändring, hvars första uppgift måste blifva, att uppgöra förslager till ombildning af en mängd föråldrade former och institutioner, har blifvit — den nya statsregleringen. I st. f. att vara bygd på och stå tillsammans med sådana reorganisationsförslag, utgå de begärda statsanslagen på att yttermera fixera den gamla oredan och snart sagdt göra all förändring äfven för framtiden omöjlig. Detta är, med undantag af bergskollegii reduktion, hvilken längesedan varit af Rikets Ständer beslutad, ehuru reg:n derå ej behagat fästa afseende, samt någon ombildning af generalstaben, det tydliga ändamålet, eller blir åtminstone följI den af den kongl. propositionen, derest den, det vi hoppas ej måtte inträffa, skulle i hufvudsaklig mån blifva af representationen god(känd. Men detta bevisar ock att systemet är oforandradt och att förhoppningarne om något annat voro bedrägliga. Det blir en nödvändighet att med all kritikens skärpa genomgå de särskilta delarne af denna mirakulösa regeringshandling. Såsom ett litet värderikt förord till en sådan granskning återgifva vi några allvarliga ord ur Friskytten, som utan tvifvel ställa frågan på dess rätta punkt. Uti en uppsats, kallad Bihanget till Throntalet, yttrar denna tidning, hvars manliga, saftiga uttryck angenämt afsticka mot den öfriga Stockholmspressen, efter att hafva utfört en kort resumå af statsbudgeten, följande: Af de begärda närmare 30 millionerna äro 13,437,229 rdr på ordinarie och 2,343,333 på extra ordinarie (nemligen en summa för alla 3 åren 7,130,011 rdr) beräknade för hofstaten, diplomatien samt landtoch sjöförsvaret. Lägges härtill landtoch sjöförsvarspersonalens andelar i allmänna pensionsoch indragningsstaten, så kommer på hofstaten, dess representation och hofförsvaret, — såsom redan Thore Petie med fullt skäl kallade krigsmakten till lands och vatten, — icke mindre än sexton millioner riksdaler, eller mer än hälften af hela utgiftsbudgeten, förutan de 200,000 rdr bko, som H. M. Konungen årligen uppbär af Statskontoret, hela indelningsverket och slutligen de 4 eller 5 millioner rdr, som, under förevändning af neutralitetsförsvar, vid förra riksdagen begärdes, beviljades och ha blifvit använda till landtförsvarets upphjelpande. Sexton millioner riksdaler om året för en regering, som, allena beslutande, regerar för egna och byråkratiska intressen; för diplomatiska representanter i utlandet, hvilkas brist på framstående personliga förtjenster icke kan af några tusen riksdalers förökadt appointement öfverskylas, hvilka i sjelfva verket ingenting betyda bredvid sidobeskickningarne, och ingenting berätta, som icke genom tidningarne blir lika väl bekant, sedan dessa begynt att sjelfva aflöna diplomaterne; för en arme, som icke är någon armå, ty den saknar enhet och sammanhang i organisation, öfning på fältet, dugligt och raskt öfverbefal, endrägt sins emellan i följd af befordringarnes principlöshet, hvartill kommer att den är för stor emot inre fiender och i sitt närvarande skick ändock för liten emot yttre ovänner; för en flotta, som må vara rätt treflig till en och annan lusttur, men som icke en enda dag kan skydda oss mot hvarken Englands eller Rysslands flottor eller landstigningar, och på hvilken vi i århundraden onyttigt offrat tusentals millioner. Sexton millioner årligen för dynastiska intressen! Ty folken behöfva icke excellenser för att representera hos hvarandra: den nitiske handelsagenten, det vackra fartyget, den raska besättningen och de välkomna varorna representera tusen gånger bättre Sveriges rike, än en högvälboren sinekurist och sqvaller-rapportör. Folken behöfva inga armer, inga flottor, ty de företaga inga förstörande krig för att skaffa en ny titel till den gamla, för att hämnas en individuell förolämpning, eller för att eröfra en onyttig provins. En hastig blick på det sednast förflutna halftannat seklets historia visar, att det är åÅpynastierna som framkallat krigen, för egna intressen. Spanska successionskriget börjades, emedan Ludvig XIV ville gifva spanska tronen åt sin ätt; Sjuåriga kriget, emedan Fredrik den Stores äregirighet icke kunde tillfredsställas i fredens lugn; Carl XII:s krig — den mest förderfliga olycka som Sverige någonsin undergått —