Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 november 1856, sida 1

gade stundom gnistor af kaminelden in i rummet. Jag såg och hörde denna elementernas strid med en af lust och olust blandad känsla. Jag älskar stormen, vare sig att jag är ute eller inne, i strid mot den eller i skygd för den; det är migg behagligt, när regnet slår mig i ansigtet, och vindens tjut förefaller mig som musik. Men äfven i min varma trefliga kammare hör jag gerna, när verlden derutantör är i strid; att då sitta vid sin kakelugnsbrasa. åstadkommer den behagliga sällskaps-stämning, som vi Tyskar endast känna genom böcker och resandes berättelser. Men då stormen blet allt häftigare och jag började frukta för elden, sköt jag till hältten spjället, makade bränderna tillsammans och ställde till skydd mot gnistorna, framför kakelugnsöppningen det fina gäller af messingstråd, som väl aldrig saknas i ett väl inrättadt engelskt hus. . NN Jag kände ingen böjelse att lägga mig till sängs. Denna stod i en alkov, som sköt in i sir Roberts kammare. Bredvid balkoven befann sig den dörr, som ledde till denna kammare, och widtemot var en annan dörr, som förenade Percys rum med mitt; en tredje fanns i väggen midtemot fönstren och ledde till korridoren. Jag stod just i begrepp att utbyta den rock, jag bar, mot en varmare nattrock, då jag trodde mig förnimma en sakta krafsning på sistnämnde dörr. Jag gick bort till den och lyssnade. Det var åter tyst. Jag trodde mig hört vilse och återvände till min kakelugnseld. som i förening med tvenne vaxljus spridde en icke serdeles liflig belysning i rummet, iy detta var stort och högt. Men nu tyckte jag åter höra krafsandet på dörren, och denna gång högre än förut.