Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 november 1856, sida 1

förtviflad brottning . . men den var kort, ty knappt hade denna scen upprullats för våra häpna blickar, förrän Percy med herkulisk kraft tryckte sin framåt trängande broder baklänges och med andra handen grep efter en värja, som blottad läg på ett bredvid stående bord. Men nu sprang hunden, rytande som ett lejon, oemotståndlig i sitt länge tillbakahållna, nu lössläppta raseri, på sitt länge sökta offer .. ett vildt sprang. et kraftigt bett . . . en ryckning . . . och han och Mortimer störtade på samma gäng till golfvet, krossande ett par stolar, som stodo i vägen . . och nu glänste den fruktansvärde segrarens hvita tandrad öfver Mortimers hals. Men hvar var dolken? Hvar den starka arm, som nyss så mordiskt svängde den? Borta var vapnet och kraftlös armen . Men Percy fattade med begge sina armar om det väldiga djuret, ryckte det löst från sin fiende, bar det in i vår kammare, stängde dörren och ilade, snabb som vinden, tillbaka till stridsplatsnn. Och hvad sägo vi nu?... Mortimer steg ej upp från golfvet... han låg der utan att röra sig... en ström af varm ängande blod framträngde ur hans sida. Percy knäböjde bredvid honom. — Mortimer! Mortimer! ropade ban; — hvad har skett? Hur är det mefi dig? Hör du mig? — ss