Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 november 1856, sida 1

ett prasslande ljud. Mekaniskt gick jag och fattade ett af ljusen och återvände till min post vid dörren Jag lyssnade med återbakahällen andedrägt . . det var så naturligt att i detta hus känna fruktan och ana faror, churu jag hitintills icke tänkt derpå. Annu ville jag lugna mitt våldsamt klappande hjerta med förnuftsgrunder .. då jag plötsligt hörde ett högljudt ekri, som efterföljdes af djup oförklarlig tystnad. Nu var ingen tid för öfverläggning ... hunden sprang ursinnig och tjutande mot dörren, och bet i trädet och metallåset, så att jag hörde hans tänder knaka. Jag sutto ljuset på golfvet och lade handen på låset ... dörren var inifrån låst. — Mjelp, hjelp! hörde jag nu ropas . . . derefter följde ett förvirradt buller; jag tyckte mig förnimma dofva stampningar och tunga häftiga andedrag såsom af tvenne på lif och död kämpande menni-kor. Välckt af larmet och hundtjutet stod sir Robert Graham redan vid min sida; vi störtade begge med hela vär kraft mot dörren ... hunden sf raseri bet sig sjelf i tassarne ... vi sparkade med förtviflans styrka mot låset ... det gaf med sig . . . dörren sprang brakande upp ... vi störtade in ... Store Gud, hvad sågo vi! Men allt hvad vi sågo varrett kort ögonblick. Intet ljus fanns i rummet; endast vårt belyste först denna förfärliga, onaturliga strid . . vi sågo Ellinor knäböjande i sin säng med armarne sträckta emot oss . . . sträckta emot Mortimer, som stod der, lik en blodtörstig tiger, svängande en dolk i sin högt upplyftade högra hand. I detta ögonblick rusade han mot Percy, som nästan naken sprang honom till möte och med sin venstra hand grep kring brodrens med mordvapnet beväpnade högra. Icke ett ord vexlades . . . det var en häftig, tyst,