Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 november 1856, sida 2

, Riksdagen, Den förut omnämnda motionen af Riksdagsmannen Lekberg om upphäfvande af alla hinder för hemmansklyfningen meddelas i dess helhet i den med gårdagens post anlända nummer af Folkets Röst. Denna vigtiga, af behofvet högt påkallade motion lyder sålunda: yvid sistförflutne riksdag väcktes en motion med enahanda syfte, som den, hvilken jag nu till ståndet öfverlemnar, men den lyckades ej att vinna lagutskottets tillstyrkan. Detta missöde borde väl hafva afhållit mig ifrån att göra en ny framställning rörande samma ämne, men med tanken fästad på de sorgliga öden, som årligen drabba en mängd familjer, hvilka, i följd af de i hemmansklyfningsförordningen stadgade föreskrifter, för en ringa penning nödgas afstå sin lilla jordlapp, utan hopp att någonsin mera inom fäderneslandet kunna förvärfva sig en sådan, känner jag mig uppmanad, att ånyo på detta förhållande fästa så väl bondeståndets som medståndens uppmärksamhet, på det att saken måtte af dem varda ej blott pröfvad och diskuterad, utan äfven vederbörligen behjertad. Man klandrar med skäl det hos oss rådande stattorparesystemet; man förvånas, när man läser berättelserna om de tusendetals medborgare, som begifva sig öfver hafvet till andra verldsdelar, för att der söka sin utkomst; man erfar med känslor af den bittraste smärta, att antalet af de fattige och brottslingarne årligen, för att ej säga dagligen och stundligen, tillväxer i en förfärande progression; men jag frågar, om ej orsakerna till dessa beklagansvärda förhållanden äro till en stor del att söka uti de hinder, som nu gälande lagar lägga i vägen för förvärfvandet och besittandet af en egen, om ock liten, jordtorfva? Man tyckes icke hafva rätt insett eller fattat den förfärande framtidslöshet, som de innebära för tusendetals medborgare, hvilka, om ej dessa eller dylika lagar existerade, kunde i det kära fäderneslandet finna en nödtorftig bergning för sig och de sina. — Ja! framtidslöshet, så är rätta ordet; och ehuru hvarje krisligt sinnad menniska ryser vid blotta tanken på alla de olyckor och allt det elände, som innefattas i detta ord, drager man likväl ej i betänkande att stifta lagar, som åt det dervid fästade begreppet gifva en ännu större utsträckning. Icke sällan får man höra yttras, att en obegränsad hemmansklyfning skulle försämra jordbruket och bereda osäkerhet för de ordinarie räntornas utgörande, samt tillika än ytterligare öka det i vårt land redan rådande armodet. Jag för min del kan på intet sätt hylla denna åsigt, af det enkla skäl, att otaliga fakta gifva vid handen, att hemman, som blifvit styckade, inom några få år uppdrifvits till en vida större afkastning, än under den tid, då ingen styckning af dem ännu egt rum. Detta är också ganska naturligt: ty ju flera armar, som bearbeta jorden, desto större måste odlingen samt i följd deraf afkastningen och inkomsten blifva. och desto lättare böra ock skatterne af jordegaren kunna erläggas. För öfrigt utgå ju kronoräntorne med förmånsrätt, och någon förlust för kronan kan alltså icke vara att befara, i händelse en mindre hemmansdel, till gäldande af kronoskatterna, måste å executiv auktion försäljas. Säkert är åtminstone, att köpesumman å en hemmansdel, såld på executiv auktion, icke blir mindre, än om, såsom nu ofta inträffar, egaren till densamma af sin mera besutne granne,