Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 november 1856, sida 2

Men en förändring hade föregått hos honom, en stor förändring, som jag genast iakttog. IIan var blekare, mer askfärgad och hålögd än vid mitt första besök. Solen, som ett ögonblick uppstått i hans förmörkade förständ, hade äter gömt sig bakom täta moln. Inflytandet af min närvaro hade varit starkt, men icke varaktigt ... jag bemärkte ett egendomligt, för mig ganska bekant och karakteristiskt drag i hans skrynkliga ansigte:hans ögonbryn voro nämligen, mot hans vana, begge dragna uppåt och gäfvo åt det magra ansigtet detta i ögonen fallande uttryck af vansinne, som jag tyvärr haft tillfälle att se på dårhusen. — Hum! skrek han, när jag inträdde, — hvem kommer der? Hvad vill ni? — Det är jag, mylord, sade jag och steg honom närmare; i det jag kastade af mig hatt och kappa. — Hvem, hvem? Min son Mortimer? — Nej, mylord, svarade jag, fattade hans kalla händer och ställde mig tätt framför honom, så att ljuset från kakelugnen föll på mitt ansigte, — jag, läkaren, som för några veckor sedan besökte er på Seymour-Castle. — Ha, ropade han nästan gladt; — ja, jag minnes ... Ack, det är ni . . . det var bra, mycket bra ... Men ... ni skulle ju ej komma ensam! — Jag kommer ej heller ensam: jag medför honom ... ja honom. — Honom? Hvilken honom? Mortimer? frågade han med ängsligt spänd mine. — Nej, mylord, .. jag medför Percy, er käre son Percy .. —22—2 — Ha, Percy! Men skal-h 2 mis? Jag har ju behandlat Ä — Glöm det, mylord! N förflutna, och derom vet han intet mer. kyd välsignat