Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 november 1856, sida 2

— e— hvardera med fyra vaxljus, på tvenne midtemot hvarandra stäående bord. När nu allt åter var tyst i rummet, hörde man, huru regnet piskade fönsterrutorna och viuden susade i kaminen. Jag stod bredvid markisen och höll hans kalla, darrande hand i min. Han betraktade mig ängsligt, men likväl med ett uttryck af hallvaknad glädje. Jag intalade honom mod och förtröstan . . . nägra minuter förflöo under djup tystnad ... jag vänrade ... jag lyssnade . . . Jag visste icke, hvartör jag önskade, att den förestående scenen mätte komma så snart som möjligt. Då hörde jag hastiga steg i trappan ... jag hörde röster af flera menniskor . . . dörren flög upp .. Percy med Ellinor vid handen var den förste på tröskeln, bako honom sir Robert Graham, åtföljd af hofmästaren och Phillipps. Alla störtade nu på en gång in, alla lifvade af samma önskan att bevista en scen, som skulle blifva det oväntadt lyckliga slutet på ett langt sorgespel. En sekund blefvo de stående på tröskeln ... de sökte med ögonen den olycklige gubben . . de häftade en ängslig tvekande blick på den böjda förvisnade gestalten, som jag höll i mina armar ... Men på en gång uppgifva far och son ett rop, Percy skyndar fram, faller till hans fötter, omfamnar hans knän och utbrister: — Min far, min far . . . o, min olycklige far! (Forts.)