Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 november 1856, sida 1

— — — — sannt .. det är icke möjligt! .. Och då jag ändå påstod det, s og han mig med Jagtpiskan, för att, som han sade, piska spöket ur min inbillning. — Och derför blef ni rädd, då ni fick se mig? — Ja. — Men hvar är nu sir Mortimer ? — Hau red bort lör tre dagar sedan alldeles ensam. — Hvarthän ? — Det vet ingen. Sir Mortimer brukur icke berätta, hvart han går och hvarifrån han kommer. — Kalla genast hit hofmästaren! — Jag beklagar mycket, sir . . . Ni talar visserligen i bestämd ton, men han kan likväl icke komma. — IIvarför icke? — Emedan han sitter hos Hans Herrlighet och måste svettas lungorna ur sig, tör att fördrifva Hans Herrlighets mörka tankar ... hm! — Han mäste likväl komma och det genast ... jag vill det ... i ögonblicket ... Gå och säg honom, att läkaren från St. James kommit. Karlen betraktade mig med ett så förundradt och ängsligt utseende, att jag under andra förhållanden skulle varit färdig att skratta — NI skall akta er att ej uppfylla min begäran ! Jag befaller er ännu en gäng i er herres namn! Gå genast, eller ni skall stå till ansvar för er vägran! — Såa? Hå, det var en annan sak . .. Nåväl... ursäkta, sir! Och karlen gick. Jag gick in i förstugan, för att skydda mig mot den pinande blasten. Det dröjde icke länge, innan hofmästaren med anden i halsen kom ned. — Gud vare tack! Der är ni, sir! ropade han lifligt. — Det var väl, mycket väl.