Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1856, sida 2

starke Percy darra vid min arm, då ögonblicket var kommet. Vi gingo till dörren, utanför hvilken popplarne stodo. Jag öppnade den sakta. — Nu! sade jag med darrande röst; — dörren är öppen .. i detta hus andas Ellinor. O, hviskade han, — det är, som om mitt bröst skulle sprängas ... låt mig ett ögonblick återkom; ma till mig sjelf! Vi stannade. Han böjde sig mot dörrposten ... Jag trodde mig höra, huru hans hjerta slog. — Som Gud vill! utbrast han hastigt och reste sig i hela sin höjd. — Nu är jag beredd. Följ mig. Å . — Nej, svarade jag och drog tillbaka min hand, som han fattat, — ni skall gå ensam. Vi inträdde i förstugan . . . i nästa rum .. jag öppnade dörren på vid gafvel, och ett klart ljussken strömmade oss till möte från sidorummet. — God afton, Graham! ropade jag ditin, sköt Percy genom dörren och stängde den bakom honom. Jag stannade utanför, lade mitt öra till dörren och lyssnade, men ännu var allt tyst och stilla. Då hörde jag på en gång en röst ropa: Percy! — — — Ellinor, Ellinor! ljöd svaret . . . och allt blef åter tyst ... mitt hjerta sade mig hvad som föregick.