2L—— —— —— —— som han så länge icke sett, men dock vid första ögonblicket igenkänt; och likasom en vän efter en ång skiljsmessa slingrar armarne kring sin väns hals, så lågo nu den store hundens väldiga tassar på Pereys skuldror, och Percy omfamnade den trogne hunden och ropade gång efter annan: — O, min Othello, min trofaste Othello, min käre Othello! Då han ändtligen släppte honom, och hunden med ett sakta, gråtlikt glädjetjut smög än till hans fötter, än till hans knän och händer, gick jag närmare och såg, att Percy hadettårar i ögonen. Men så erinrade honom ju denne hund om hela hans liss historia ... Du vet det, läsare, och jag behöfver således ej ingå i förklaringar häröfver. — Nåväl, Percy, sade jag, under det Othello sprang fram till Phillipps, för att äfven helsa honom, — är ni nöjd? — Jag är åtminstone lugnad, ty der Othello är, der är äfven hon ... Låtom oss nu gå längsamt och försigtigt ditned, för att ej förskräcka henne. Och till min förundran blef han lika lugn som han plägade vara, då ingen passion upprörde honom. Nu då han såg hvar han var, slog hans hjerta lika lugnt som ett lidelsefritt barns. Nu kom äfven Bob galopperande på sin pony och helsade glädtigt oss alla. Han och hans far, som utan tvifvel hade mycket att berätta hvarandra, förde nu hästarne nedför kullen, medan Percy och jag arm i arm vandrade till sir Robert Grahams fridsälla boning. Den store gallerporten stod öppen. Bob hade lemnat den så, ty såsom han påstod, var han fullkomligt öfvertygad, att vi i dag skulle komma tillbaka. Vi stego in på gården. Jag