Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 november 1856, sida 1

tande, berusande lifsluft ... om hon nu, vid din sida, lutade sitt hufvud mot ditt klappande bröst, och du, med din hand i hennes och din blick i hennes, kunde säga henne allt, hvad ditt bjerta känner för henne :: då vore du rik, då vore du lycklig, då vore du icke ensam! Den jordiska solen slocknar för dig, och du begär ett annat ljus, som kan lysa och värma i din själ; men hon är detta ljus, denna sol, och i henne lefver den värme och kärlek, som kan verkliggöra dina drömmars oändliga verld. Slutligen betraktade jag honom och log gladt. a Ni vill säga mig något, Percy . .. hvad är det — Ja, svarade han, — ni har gissat rätt. Jag vet ej, huru det är med mig, men jag tycker, att denna väg aldrig får ett slut. Finnes ingen möjlighet att få se henne ännu i afton? — Icke såsom vi nu färdas, svarade jag. — Således likväl på ett annat sätt? inföll han ifrigt. Ja, om vi rida raskt och hästarne hålla ut, kunna vi kanske vara der ännu klockan 11 i afto.. — Ha, och ni dröjer likväl! Om också alla hästar skulle störta, mäste jag dit... Håll! ropade han till kusken, — häll! Vi voro i ett nu ur vagnen. Bravour och tvenne af de raskaste hästarne blefvo skyadsamt sadlade. Percy besteg den förstnämnde, jag och Phillipps de båda andra. Tjenarne fingo befallning att köra långsamt efter, Phillipps doggar inspärrades i vagnen, och nu jagade vi vidare, allt hvad hästarne kunde springa. (Forts )