Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1856, sida 2

SS garne! a det parterna aflägsna sig.) I allmänna tidningarne skall hon tecknas, sig till straff och androm till varnagel. AANESEOENSE D03 EDA — —— Lkonomiskt. För innevånarne på sådane orter, som ej hafva tillgång till annat än så kalladt härdt vatten, hvars egenskaper göra detsamma olämpligt såväl till dryck som till användande vid kokning af vissa näringsämnen, tvättning och åtskilliga industriella ändamål, torde det vara af stort intresse att göra bekantskap med ett enkelt och föga kostsamt förfarande, hvarigenom det hårda vattnet befrias från den aeruti upplösta och i osynligt tillstånd befintliga kolsyrade kalken och förvandlas till s. k. mjukt vatten. Detta förfarande beskrefs af Engelsmannen Ward på Välgörenhetskongressen i Brissel i ett föredrag, som här nedanför fullständigt meddelas: Jag vill meddela er, mina herrar, några enkla rön, egnade att visa beskaffenheten och fördelarne af ett kemiskt förfarande, hvaraf man under några års tid betjenat sig för att till mjukt och helsosamt förvandla ett af naturen härdt och mycket kalkhaltigt vatten, utdeladt åt en befolkning af 30,000 menniskor, som bebo Woolwich och dess grannskap i England. Jag behöfver ej utveckla, huru nära frågan om godt vatten sammanhänger med lifsmedelfrågan; J veten, att menniskokroppen till fyra femtedelar af sin vigt består af vatten. Medlen att förskaffa sig detsamma rent och helsosamt tillhöra således vårt program, isynnerhet om man, i likhet med mig och mina vänner, föredrager förebyggande och radikala välgörenhetsåtgärder framför endast mildrande och tillfälliga. Här har jag till exempel en flaska med vatten från den källa, hvarur Briissel erhåller sitt vattenförråd. För ögat synes det klart, friskt och blänkande, och man skulle kunna anse det för alldeles rent. Men jag har här ett reagens, medelst hvilket den kolsyrade kalk, som finnes upplöst i detta vatten, skall blifva synlig. Jag häller detta reagens uti detsamma. J sen, att samma vatten nu liknar utspädd mjölk. Ilvem skulle nu vilja dricka det? Kalken fanns dock äfven förut i vattnet, men upplöst och osynlig. Enligt min åsigt är denna kalk skadlig för helsan. Jag har icke tid att här utveckla skälen för denna åsigt, men de finnas framställda i en af mig författad skrift kallad Sources artificielles deau pure,? tryckt i Briissel 1853. Denna kalk är dessutom skadlig derigenom, att den förstör tvål, som den förvandlar til olösliga klimpar, afskiljer till bottenfällningar de välgörande beständsdelarne i kaffe, the, humle 0. s. v., för-tör linne, som tvättas i sådant vatten, och försämrar industriella alster och näringsmedel sådane som bröd, dricka, färgade tyger o. s. v. I ofvannämnda skrift har jag uppgjort en kalkyl öfver sädane förluster och funnit dem endast för staden Briässel uppgå till omkring en million francs årligen. Kalkvattnet tömmer således pungen, på samma gång som det skadar befolkningens helsa; dess renande är således af dubbel vigt. Det medel, som mr Clark först föreslagit för detta ändamål är ganska originelt. I de kemiska laboratorierna har detsamma visserligen ganska länge varit kändt, men icke förr än på sednare tiden vunnit tillämpning i det praktiska lifvet. Medlet bestär uti att aflägsna den i vattnet upplösta kalken genom att tillägga ännu mer kalk. Detta ljuder som en paradox, men låter helt enkelt förklara sig. Kalken finnes nämligen i kalkhaltigt vatten såsom bicarbonat, det vill säga: förenadt med tvenne delar kolsyra. Då man ur kalkbicarbonatet aflägsnar den ena af dess delar kolsyra, förvandlas det till protocarbonat. Bicarbonatet är lösligt i vatten, men icke protocarbonatet, och för att precipitera (till bottensättning afskilja) bicarbonatet, behöfver man derför endast beröfva det dess ena kolsyredel, hvilket just sker genom att i vattnet lägga osläckt kalk. Den osläckta kalken innehåller nämligen ingen kolsyra, men har stor frändskap med densamma och berötvar derför det i vattnet upplösta kalkbicarbonatet dess ena kolsyredel, hvarigenom båda blifva olösiga protocarbonater och afsätta sig på bottnen, lemnande vattnet klart och rent. Detta hvad beträftar förfarandets teori. Nu några ord om sättet att i stor skala praktiskt tillämpa den, såsom i Woolwich eger rum. Man har en stor reservoar, som kan innehälla tillräckligt vatten för en dags behof. Denna reservoar delas i tre delar och man fyller den ena afdelningen med det hårda vatten, som genom en ångpump uppfordras ur den kalkhaltiga källan. I det rör, som leder det hårda vattnet till reservoaren, inför man medelst ett sidorör en viss mängd förtunnad oslä kalk. Sedan blandningen ankommit till sitt best rum i reservoaren, låter man den förblifva derstädes i sexton timmar, efter hvilken tids förlopp man på reservoarens botten finner ett lager af ytterst hvitt och fint kritpulver, medan sjelfva vattnet är fullkomligt rent och klart. Detta utdelas nu, och under tiden insläppes en ny mängd kalkblandadt vatten i den andra afdelningen, för att renas derstädes, och så vidare. Den affällda kritan hopar sig på bottnen och bortföres en eller två gånger i månaden, sedan lagret erhållit ett djup af omkring 18 tum. Jag har härstädes ett prof på denna krita. I Woolwich produceras årligen omkring trehundra tunnor, hvaraf hälften är utdragen ur det renade vattnet och den andra hilften får skrifvas på den tillsatta osläckta kalkens räkning. Utan detta förfarande skulle omkring 150 tunnor kalkbicarbonat i vattnet utdelas åt de 3000 husen med deras 30,000 innevånare i Woolwich. För närvarande träffar man anstalter att sälja denna bottenfällning, hvars värde, enligt beräkning, öfverstiger kostnaderna. För öfrigt äro dessa ganska obetydliga, framför allt om man jemför dem med de stora fördelar, de medföra. I Woolwich äro, enligt min personliga erfarenhet, innevånarne enhälliga uti att berömma det renade, mjuka vattnet. Vattenledningsbolaget, som ville erfara, om befolkningen verkligen märkt förändringen, försummade under några dagars tid att begagna det omtalade förfarandet. Följden blef, att klagomål inlupo från alla häll och blefvo så lifliga, att bolaget mer än tillräckligt öfvertygades om det värde, befolkningen satte på de vidtagna åtgärderna. Jag har här i tvenne flaskor profver pi Woo Wichvattnet före och efter reningen. I båda häller jag något af det reagens, som jag nyss begagnade i Briisselervattnet. I sen, att vattnet i den ena flaskan blir grumligt, men i den andra förblifver klart. I tvenne andra flaskor, innehållande profver på samma vatten, tilllägger jag något tväl. Vattnet i den ena musserar, men ej i den andra, i hvilken tvålen förstöres och förvandlas till klimpar. Samma rön har jag gjort med Briissels vatten; det förstör tvålen. Å Emellertid är vattnet i Woolwich, äfven efter uppmjukningen, icke alldeles rent; det innehåller en tio