Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1856, sida 1

Den vansinnige från S:t James. (Öfversättning från tyskan.) (Forts. fr. föreg. N:r.) — Jag, doktor — — — sade jag. — Jag kom just hit och finner dörren öppen . . . jag vet icke, hvar jag är . . . jag söker min häst . . . — Ah, sir, är det ni! ... Men hvem har kunnat öppna dörren? — Det vet jag ieke; jag fann den öppen... men här är så förtvifladt mörkt, att jag knappt vet, hvar jag är. Jag tror, att jag gått vilse. Mannen måste varit halfsofvande, ty annars skulle han dragit misstankar. Ty hvad hade jag i denna flygel att göra? För öfrigt var det icke sannt, hvad jag sade om mörkret; i korridoren var det visserligen kolmörkt, men ute deremot tillräckligt ljust, för att jag bordt kunna skilja mellan stallet och det stora sjukhuset. Jag skrattar ännu för mig sjelf, då jag ihågkommer denna enfaldiga undflygt; mon nog af: den gjorde, att jag kom lyckligt ur klämman. Portvaktaren beskref i korthet, huru jag borde gå för att komma till stallet; derefter riglade han dörren bakom mig och sprang skyndsamt tillbaka in i sitt varma rum, ty i sin tunna beklädnad måste han hafva frusit ute i förstugan. Nu ändtligen voro vi lyckligt ute. Med skynatamma steg gingo vi till brunnen; Percy stannade der, och jag förfogade mig till stallet.