Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 november 1856, sida 2

satta ända jag upptäckte den dörr, till hvilken jag hade nyckeln i fickan Just som jag lade handen på klinkan, sprang ett fruntimmer hastigt ur sin säng, fattade mig i armen och skrek af alla krafter: — Der har jag dem! Tag fast tjufvarne! Hjelp, hjelp! Eld, eld! Detta förfärliga rop skulle i hvarje annat hus väckt uppståndelse och tillkallat en mängd menniskor; men här var man lyckligtvis så van vid sädane vilda utbrott, att man ej aktade dem mer än om någon ropat: vatten, vatten! Jag är så törstig! Men likväl kunde detta skri blifvit oss förderfligt, ty om blott en enda person närmare velat öfvertyga sig om förhållandet, hade vi varit förrådde. Ett hastigt beslut var derför af nöden. På en vink af mig bemäktigade sig Percy den vansinniga och böll henne, oaktadt hon ursinnigt försvarade sig och bet i hans kappa, under det jag tog nyckeln ur min venstra ficka och satte den i låset. Men — 0 fasa! den öppnade icke, huru jag än vred den i läset. Ett ögonblick stod jag rådlös och förvirrad ..: det förekom mig, som om jag hörde steg närma sig . . . den största skyndsamhet var nödvändig ... då märkte jag, att jag tagit miste, att det var Pereys dörrnyckel jag höll i handen, och att den rätte ännu låg i min ficka. Nu öppnade jag genast dörren. Derefter fattade vi begge det ursinniga fruntimret, lade henne i sin säng och fastband henne vid denna medelst en bredvid liggande gördel, allt under det att hon upphäfde de förskräckligaste nödrop ... Vi hörde nu tydligt steg, som hastigt nalkades . . . Ingen tid att förlora: vi ilade ut och läste i största skyndsamhet dörren bakom 058.