Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 november 1856, sida 2

Straxt derefter hörde vi någon stiga in. Men då denna person ej hade någon nyckel till dörren, kunde den ej förfölja oss . . . Hvem det var, vet jag icke ... kanske var det Chapperts hustru ... men för oss var detta dock en högst oroande tillsällighet. Nu befunno vi oss i korridoren. Vi talade ej, men betraktade hvarandra leende. Lampan, som matt upplyste denna korridor, flämtade plötsligt till med ett klart sken och slocknade: vi stodo i det djupaste mörker, innan vi hunnit undersöka lokaliteten. Jag hade aldrig besökt denna del af byggningen och visste derför icke, hvar den uti det fria förande förstugudörren var att finna. Emellertid gingo vi med tysta steg nedför de tvenne länga trappor, som förde till bottenvåningen. Utan Chapperts försigtighet, som lyckligtvis lemnat dörren till parken öppen ... och denna dörr, som vexelvis öppnades och igenslogs af vindstötarne, förrådde genom detta buller sin plats .. skulle vi stannat i största förlägenhet, ty ett enda kringtrefvande på en oriktig dörr kunde hafva upptäckt vårt förehafvande. Percy, som full af längtan att komma ut i det fria gick framför mig, fann den först och ilade raskt ut i det glada medvetandet att nu ändtligen hafva den så efterlängtade friheten framför sig. Detta var för oss en stor lycka, ty i samma ögonblick, då jag ville följa honom, öppnades bakom mig en dörr, och en grof röst frågade: — Hvem der? — Det är jag, svarade jag högt och fast. F Hvem, djefvulen, är dender jag? frågade portvaktaren i flygeln, ty det var han; — jag kan icke kanna igen alla menniskor på rösten. (Förts.)