Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 november 1856, sida 1

— Grefve Leicester! Ha, min älskare! O, han kommer icke ... han sofver ... sofver ... Jag såg Percy redan stå i nästa dörr ... Jag hade gjort allt möjligt, för att blifva qvitt den vanoinniga qvinnan; men nu måste jag med våld befria mig från hennes hand och sade i hård ton: — Om ni ej låter mig gå, hemtar jag piskan. — Hå hå, piskan! ropade hon högt. — När har man vågat hota Bess med piskan? O, de männerna! Kärlek och piska! Gå, gå! Ni är icke min vän. oOcgh med ett gapskratt vände hon sig om och skred gravitetiskt genom salen. Jag ilade efter Percy, som redan stod i nästa väktarerum, hvilket äfven var tomt. Vi kommo till det tredje sjukrummet, en liten kammare, som blott innehöll fyra sängar. Lampan var nära att slockna; dess ojemnt fladdrande sken belyste tre gestalter i hvita nattdrägter. Såsnart vi inträdde, uppgåfvo de ett rop af förskräckelse och flydde som uppskrämda fåglar till sina sängar. På det ena ropet tyckte jag mig igenkänna den sköna Mary, som under aftonen spelat Gonerils roll. Vi gingo hastigt genom rummet och stodo redan vid dörren, när den fjerde, i sin bädd liggande flieckan reste sig upp och hastigt fattade tag i Perecys kappa, i hvilken hon gjorde en så häftig ryckning, att hatten föll af hans hufvud. Jag skyndade fram, tog upp hatten och sade: — Låt oss gå! Vi hafva brådtom. — Brådtom? UHvarför det? sade flickan skrattande och vände mot mig sitt lockiga hufvud. — Alla, som komma till oss, hafva brådtom och v:lja genast gå? Men stanna nil Här är så skönt hos oss ... der är Betty . .. der Mary ... der Emmy...