Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 november 1856, sida 1

diupaste sömn, och vi rum. Jag stack försigtigt in hufvudet . . . det var nämligen sjuksköterskornas rum . . . ingen fanns derinne. Vi smögo vidare och kommo till den andra salen, som var nästan dubbelt så stor som den förra. Lampan derinne brann ganska dunkelt. Vi hade knappt inträdt, förrän vi förskräckte foro tillbaka, ty i motsatta ändan af rummet varseblefvo vi en gestalt, som långsamt skred framåt, höljd i en hvit nattdrägt. Man hörde inga steg, men drägten, som släpade efter på golfvet, åstadkom ett spöklikt prasslande. Gestalten sjelf tycktes ej gå, utan sväfva. De nakna köttlösa armarne voro korslagda öfver bröstet. Jag blef ett ögonblick stående och betraktade den skarpare. I detsamma häftades äfven gestaltens blick på oss, och utan att blifva förskräckt gick den med långsamma, högtidliga, pathetiska steg emot oss. På den afmätta rörelsen, det långa ljusgula håret, som böljade ned mot höfterna, och på det krithvita ansigtet igenkände jag genast en af dessa oroliga, men godlynta olyckliga, som sällan sofva och aldrig åstadkomma oreda, men hafva ett oöfvervinnerligt begär att prata och begagna hvarje tillfälle att tillfredsställa denna böjelse. gingo skyndsamt till nästa Hon närmade sig oss, och då hon vid lampskenet kunde se mitt ansigte, trodde jag, att hon skulle igenkänna mig, ty jag hade ofta varit inne i denna sal och flera gånger talat med henne. Då hon kommit tätt intill mig, fäste hon sina glanslösa ögon, i hvilka vanvettet tycktes hafva valt en evig bostad, leende på mig och sade hviskande,